Bibelstudium i Vivalla den 29 jan 14

Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader, barmhärtighetens fader och all trösts Gud. Han tröstar oss i alla våra svårigheter, så att vi med den tröst vi själva får av Gud kan trösta var och en som har det svårt. Ty liksom vi har fått en riklig del av Kristi lidanden får vi också riklig tröst genom Kristus. Har vi det svårt är det för er tröst och frälsning. Blir vi tröstade är det för att ni skall få den tröst som hjälper er att bära samma lidanden som vi själva. (Paulus andra brev till korinthierna kapitel 1, versarna 3-6)

Vad är det egentligen som ligger bakom denna förunderliga inledning? Förälskelse till Jesus Kristus tror jag, en förälskelse som bitit sig fast och blivit bestående.

Förälskelsens kännetecken är ofelbart att ögonen blir som förvridna. Ingenting är som förr. Allt ses genom den man har kär. Hon/han finns med överallt och i allting.

Så var det med Paulus efter hans omvändelse. I allt fanns hans älskade Jesus Kristus med. Allt relaterades till honom, även Paulus egna inre känslor. När Paulus fick lida, blev hans lidande följdriktigt ett Kristuslidande och när han kände sig tröstad var det en Kristuströst.

Dessutom; Lidandet och trösten var inget han fick ha för sig själv. Både det ena och det andra tillhörde också församlingen i Korinth. Så är det för den delen alltid i sammanhang där Kristustron tas på allvar. Förpliktelsen till varandra är trons själva förutsättning.

Det är att märka att korinthierna inte var lätta att tas med. De var minst av allt Guds bästa barn. Paulus fick inte bukt med dem trots att han vänder ut och in på sig för att få dem att tänka i sunda banor. Ändå delar Paulus med sig av både sitt Kristuslidande och sin Kristuströst.

Jag skulle behöva vara förälskad som Paulus just nu. RIA-Dorkas i Örebro, en framgångsrik kristen verksamhet bland de mest utsatta, är hotad. Halva styrelsen hoppar av och det utan att missförhållanden råder. Själv sitter jag i valberedningen och lider. Måtte jag snart bli tröstad och RIA med mig.

Som om det var nog. Stjernan, en förening som skapar meningsfullt arbete åt människor med psykiska handikapp är akut hotad. Anslagen räcker inte. Redan låga löner till de anställda måste sänkas för att inte hela verksamheten skall gå överstyr. Själv sitter jag sedan några månader som ordförande i styrelsen. Vilket lidande! Måtte vi snart bli tröstade.