(Se även Med mina glasögon. Makarna Myrdals sanningar)

Bibelstudium Vivalla den 5 febr 14

Men jag spanar efter Herren, jag väntar på Gud, min räddare: min Gud skall höra mig. Triumfera inte, du min fiende! Jag har fallit men reser mig igen, jag sitter i mörker, men Herren är mitt ljus. (Profeten Mika kapitel 7, versarna 7 och 8)

Ingen känner till när orden ovan sades, ingen heller vem som talade. Ett vet vi och det är att bibelorden är fogade till profeten Mikas framställning. Och om honom att han verkade på 700–talet före Kristus och att han inte tänkte helt olikt profeten Jesaja.

Det är mycket en kristen inte vet, mycket som hänger i luften. Sanningen är inte lika klar som en del förkunnare försöker göra den. Sinnrika framställningar om bibelordens enhet och sammanhang är oftast inget annat än konstruktioner.

Och inte har det blivit lättare på senare år när kristen tro trängts tillbaka och lämnat plats för människors egna tankar om livets ursprung och mening.

För egen del beklagar jag inte utvecklingen. Mycken religiös bråte har följt med de religiösa systemens död. Därmed har väg skapats för nya tankebanor.

Det är här bibelordet ovan kommer in. Det säger att kristen tro väsentligen är spaning. Inte vilken spaning som helst, utan spaning efter ”Herren”. I Gamla testamentet står begreppet ”Herren” för Gud, i Nya testamentet oftast för Jesus Kristus. Kristen tro handlar följaktligen i första hand om att spana efter Jesus Kristus.

Detta inte i begränsad mening så att det enbart gäller vid bibelläsning, bön eller i kyrkan. Kristusspaningen är menad att pågå ständigt och i alla sammanhang.

Synd blir mot den bakgrunden att bortse från Kristus. Hopplöshet, resultatet av inställd spaning. Ty när spaningen är inställd är också hoppet ute.

Vad kan man då förvänta sig av sin spaning? Ingenting mindre än gensvar. Eller som bibeltexten ovan säger; att ”Gud skall höra mig”.