( Se även nytt inlägg Med mina glasögon)

Bibelstudium i Vivalla den 19 mars 2014

Herren Guds ande fyller mig, ty Herren har smort mig. Han har sänt mig att frambära glädjebud till de betryckta och ge de förkrossade bot, att förkunna frihet för de fångna, befrielse för de fjättrade, att förkunna ett nådens år från Herren, en hämndens dag från vår Gud, att trösta alla som sörjer. (Profeten Jesaja kapitel 61, de två första versarna)

Gott minne belönas, särskilt ”komma ihåg”–minnet.  Hur skulle annars Rickard Olssons ”Vem vet mest” i TV överleva månad efter månad utan att tittarsiffrorna viker. Det finns annat minne som det talas mindre om, men som är minst lika viktigt. Jag kallar detta minne ”värderingsminnet”. Detta består av minnespräglingar som bär våra värderingar, i förlängningen hur vi tänker och vad vi gör.

”Kom ihågminnet” kan man träna. Värderingsminnet behöver vårdas. Om hur man gör det råder det delade meningar. Det är inte säkert att intensiv propaganda och försök att styra tyckandet är det vinnande receptet. Det kan vi som sysslat mycket med kyrkohistoria intyga. Den kristna indoktrineringen som har bedrivits långt fram i tiden visar det.

Så till texten ovan från Jesaja 61. För många är den en välbekant profetia med sin förkunnelse om en ljus framtid för mänskligheten ledd av en andefylld bärare av gudomlig makt. Frågan är vem som avses.  I judisk tradition svarar man Messias, en Messias som ännu inte kommit, vi kristna svarar Jesus Kristus.

För många av oss har denna bibeltext blivit så central att den kommit att påverka vårt värderingsminne. Den har varit med bland det som  inspirerat mig och andra att säga ja till allt som leder i profetians riktning och det oavsett vem eller vad som åstadkommer  ”frihet för de fångna” och ”befrielse för de fjättrade”.

Detta betyder inte att vi tar allt i den gammaltestamentliga profetian för gott. Blankt nej säger vi till orden som förkunnar en hämndens dag från vår Gud. På den hämnden ställer vi inte upp. Det må kosta anklagelser om att ställa oss över Guds ord.

Till all lycka befinner vi oss här i gott sällskap. Ingen mindre än Jesus strök orden om hämnd när han i Nasarets synagoga läste just profetian om ”frihet för de fångna” från Jesaja 61 (se Luk 4:18 f). Så vi befinner oss i gott sällskap.

Nu är inte Jesus unik i sin omtolkning. Det är nämligen så här på jorden att ingenting är hugget i sten. Detta gäller i alla sammanhang, religiösa som profana. Ingenting får förbli som det är. Allt nytolkas ständigt och det efter tid och omständigheter.

Problemet med detta ligger enligt min mening mindre i att nytolkning sker, mer hur.      Det för oss kristna kännetecknande borde vara att vi är förändringsbenägna men det i en alldeles speciell riktning, i Jesu riktning. Tillämpat på den här profetian att vi stryker hämnden.

Så till sist; det kan tyckas märkligt att låta Jesus bli framtidens nyckelperson. Själv menar jag att det är just detta som är poängen med den kristna tron.