(Se även nytt inlägg på ”Med mina glasögon”)

Bibelstudium i Vivalla den 9 april 14

Gud har låtit hans blod bli ett försoningsoffer för dem som tror. Så ville han visa sin rättfärdighet, eftersom han förut hade lämnat synderna ostraffade, under uppskovets tid. I vår egen tid ville han visa sin rättfärdighet: att han är rättfärdig och gör den rättfärdig som tror på Jesus. (Paulus brev till romarna kapitel 3, versarna 25 och 26)

Det väller över oss, nya erfarenheter, ny kunskap, nya möjligheter, nya resurser. Vem kunde för tjugu år sedan ana att kunskap kunde finnas lagrad i den egna fickan. Det är ju bara att googla på sin smartphone, så vet man. Och på det globala planet: Vem kunde för femtio år sedan förutse att svälten skulle vara bekämpad i Asien och att utvecklingen i Afrika går i samma riktning. Jag skulle kunna fortsätta men nu genom att räkna upp allt negativt som följt i det godas spår. Men det behövs inte. Om miljöförstöring och nedsmutsning har ni redan hört till leda.

Allt detta nya måste vi hantera. Det gör vi genom att tro, filosofera, fundera, försöka få att gå ihop. Nya förhållanden skapar nya tankemönster, nya trosåskådningar och nya ideal som bättre än de tidigare motsvarar aktuell verklighet. Det finns inget så osant som talesättet: Tro det får man göra i kyrkan. Tror gör vi alltid och i alla sammanhang. Trodde gjorde man då och tror gör man nu. Frågan är inte om utan vad man tror på.

Aposteln Paulus trodde på Gud. Han såg Guds spår i natur och skapelse. Den som inte trodde var därför utan ursäkt. Vad han hade bekymmer med var den gudomliga rättvisan. Den tycktes vara satt ur spel. Det var som om Gud inte brydde sig. Ont som gott skedde utan att Gud ingrep.

För egen del gick Paulus lagvägen. Han inriktade hela sitt liv på att följa av Gud uppsatta, fasta och oföränderliga lagar. Han tänkte sig att dessa oföränderliga lagar täckte verkligheten och motsvarade vad människorna nu och då behövde för att kunna leva ett liv i enlighet med Guds vilja. Han var däremot blind för att denna laglydnad skavde mot verkligheten. Lagen var visserligen bra att ha vid vissa tillfällen, vid andra kunde den vara skoningslös och ond. Men det såg inte Paulus.

Men en dag såg han. Mötet med Jesus i en uppenbarelse i Damaskus blev för honom en inre revolution. Framför allt upptäckte han, och det lär oss dagens text, att Gud visst inte i alla lägen var passiv. Paulus såg att Gud skapade rätt, inte genom lag utan genom försoning.

Paulus insåg efter upplevelsen i Damaskus att Jesu självutgivande skedde för att människor som inte själva förmådde uppfylla regelverket till punkt och pricka, eller som av annan anledning kommit i kläm, skulle bli upprättade. För min del behöver jag ingen uppenbarelse för att inse detta. Det är ju bara att läsa evangelierna med öppna ögon för att förstå detta. Det andra ledet i Paulus upptäckt förutsätter däremot uppenbarelse. Detta andra led säger att Gud lät det bli som Jesus avsåg. Paulus uttrycker detta i följande ord Gud har låtit hans blod bli ett försoningsoffer för dem som tror.

Paulus trodde på detta och det gör jag också. För mig är det mesta föränderligt, blott inte detta att Guds ingripande här på vår jord väsentligen handlar om att skapa försoning.