(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”)

Bibelstudium i Vivalla den 23 april 14

15Hör hur segerropen skallar, jubel stiger från de trognas läger: Herrens hand har visat sin kraft. 16Herrens hand är höjd till seger, Herrens hand har visat sin kraft. 17Jag skall inte dö, jag skall leva och vittna om Herrens gärningar. 18Hårt har Herren tuktat mig, men han gav mig inte i dödens våld. 19Öppna för mig rättfärdig-hetens portar! Jag vill gå in och tacka Herren. 20Här är Herrens port, här får hans trogna gå in. 21Jag tackar dig för att du hörde min bön och blev min räddning. 22Stenen som husbyggarna ratade har blivit en hörnsten. 23Detta är Herrens eget verk, det står för våra ögon som ett under. 24Detta är dagen då Herren grep in. (Psaltaren 118:15–24)

Kristen tro tillhör nuet. Det är här och nu den visar sin livskraft. Till och med Jesus tillhör nuet. Det är genom mig och andra kristna hans minne och hans livsverk hålls vid liv. Utan våra vittnesbörd vore Jesus snart glömd. Denne ”Jesus inom mig” skyr inte svaghet, är inte rädd för lidande och inte förskrämd för döden. Samtidigt har denna ”inneboende” Jesus uppfyllt mitt inre med tron på att vi alla är menade att vara Guds barn. Och jag vägrar acceptera att livets facit är döden.

Många vittnar om att tron på Jesus gjort dem lyckliga. Det gör inte jag. Hellre skulle jag vilja säga ansvarsmedveten och lycklig. Andra talar med stolthet om sin församling. Det gör inte jag. Jag tillhör inte Mikaels församling i Örebro därför att jag är lycklig över församlingsgemenskapen. Jag är med för att andra skall känna sig hemma. Detta gör mig lycklig.

Mitt tal om Jesus i nuet betyder inte att den historiske Jesus är en sagofigur, inte heller att hans uppståndelse och himmelsfärd är ett påhitt. Däremot att det är från sin position här och nu som Jesus fortsättningsvis påverkar våra sinnen. Det är genom människor av kött och blod han valt att fullfölja sitt verk.

Vad är det som lett mig in på dessa tankebanor? Det beror främst på att jag och andra kristna tagit till vara minnestraditionerna om Jesus och förmått bevara det väsentliga. För min del innebär det att Jesu kors blivit tolkningsnyckel nummer ett. När jag läser Nya testamentet gör jag det alltid med korsets händelser för ögonen. Och när jag studerar Gamla testamentet fäster jag mig vid sånt som har samband med just Jesu död och uppståndelse. Psalm 118 i Psaltaren, som jag citerat ovan, har därför blivit en psalm som jag gärna återkommer till. Jag tror till och med, barnslig som jag är, att den psalmen finns där för att hjälpa mig att rätt förstå händelserna vid Golgata.

Finns det fler än jag som tänker i den här riktningen? Förvisso! I bibeln allra tydligast evangelisten Johannes. I hans evangelium framställs den uppståndne Jesus som hjälparen, den helige Ande. Denne hjälpare fullföljer genom lärjungarna Jesu livsverk. (Se Johannes 14)

För övrigt, vem kan förneka att även gångna tiders förebilder kan ha fortsatt inflytande. Hur är det med Mao i Kina och Stalin i det forna Sovjet? Som om de slutat att betyda något därför att de är döda!