(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”)

Bibelstudium i Vivalla den 14 maj 2014

20Israels barn bröt upp från Suckot och slog läger i Etam, vid randen av öknen. 21Om dagen gick Herren framför dem i en molnpelare för att visa dem vägen, och om natten gick han i en eldpelare för att lysa dem. Så kunde de vandra både dag och natt. 22Molnpelaren gick ständigt framför dem om dagen och eldpelaren om natten. (2 Moseboken kapitel 13 verserna 20–22)

Texten handlar om Israels barn och deras fyrtioåriga vandring genom öknen. De vandrade från Egypten till Kanaan, det utlovade landet. För att visa dem vägen gick Herren framför dem. På dagen i formen av en molnpelare och om natten som en eldpelare. Så enligt den här och flera andra bibeltexter.

Inte för att jag betvivlar de fyrtioåriga strapatserna i öknen. Men hur är det egentligen med molnpelaren och eldpelaren? Är det bokstavligen sant det som här påstås? Det frågar jag mig nu och då.

Om sanningen skall fram är jag delad inombords. Mitt troende jag säger; naturligtvis är det sant. För Gud är ingenting omöjligt. Det var därför en smal sak för honom att ta gestalt i en molnpelare och i en eldpelare när det behövdes.

Mitt reflekterande jag har en helt annan åsikt. Detta mitt jag betvivlar inte att Israels barn vandrade genom öknen. Inte heller att de omsider nådde målet. Inte ens att Herren Gud ledde dem på deras vandring, ifrågasätter detta mitt jag.

Men är det inte så, tänker jag, att de som bevarade traditionerna om ökenvandringen har satt sin egen profil på berättelsen. De kände mer än annat behov av att förtydliga att ökenvandringen inte var vilken vandring som helst. Det var inget mindre än Guds eget folk, som under Guds ledning var på vandring till det utlovade landet. För att förtydliga detta fogade de in moln- och eldstoden. Guds ledning blev tydligare på det sättet.

Detta desto hellre som Guds inverkan på det som händer ofta sker i det fördolda och därför behöver förtydligas. Sådana förtydligande budskap är dessutom otaliga i bibeln. Eld– och molnstoden är bara ett exempel i raden.

Mitt inre är alltså delat. Å den ena sidan är jag bokstavstroende, å den andra budskapstroende. I slutändan blir förstås resultatet det samma: Jag tror på Guds ledning, inte minst att Gud ledde sitt folk genom öknen och att han i dag leder det på de vägar som är hans.

Vad väljer jag då? Här i Vivalla väljer jag mitt bokstavstroende jag. Jag skapar så mycket oro om jag bekänner att jag betvivlar det historiskt korrekta i berättelsen om moln- och eldstoden. Samtidigt betonar jag att det är budskapet som är det viktiga; budskapet att trons folk står under Guds ledning och beskydd.

Bland intellektuella tvivlare väljer jag troligen en annan väg. Där sätter jag förmodligen frågetecken för en bokstavlig tolkning. Jag betonar istället att det är budskapet som är det viktiga, och att detta budskap ger en försäkran om Guds beskydd och ledning. Kanske tillfogar jag att moln- och eldstoden möjligtvis har en bakgrund i andliga visioner, upplevda av Guds folk men inte av andra

Tro bara inte att jag är opportunist. Denna min dubbla hållning är en del av min andliga identitet.