(Se även nytt inlägg Med mina glasögon)

Bibelstudium Vivalla den 18 juni 14

Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud! Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar. Vem kan känna Herrens tankar, vem kan vara hans rådgivare? Vem har skänkt honom något som han måste återgälda? Ty av honom och genom honom och till honom är allting. Hans är härligheten i evighet, amen. (Paulus brev till romarna kapitel 11 versarna 33-36)

Förhållandet mellan löftesfolket judarna och övriga, det problemet var det en hård nöt för Paulus att knäcka. Hur var det nämligen med judarnas särställning sen Jesus hade kommit och med sitt evangelium sprängt gränserna?

Paulus gör ett tappert försök i romarbrevet kapitlen 9–11. Han gör det utan att ge avkall på det som var själva huvudsaken för honom, rättfärdiggörelsen genom tron. Här var han nämligen kompromisslös. Det är ingen skillnad på jude och grek; alla har samme herre, och han ger sin rikedom åt alla som åkallar honom. Ty var och en som åkallar Herrens namn skall bli räddad (Rom 10:12 f).  Å andra sidan var ju judarna löftesfolket. Problemet var att de inte lyssnade på evangeliet. Paulus kommer i slutändan fram till att Israel i slutändan kommer att räddas och att judarna genom sin olydnad trots allt åstadkommit något gott. Genom deras olydnad fick andra förbarmande (Rom 11:30).

Men någon riktig reda i det hela får Paulus inte. Det erkänner han själv i texten ovan. Vem kan känna Herrens tankar? utropar han där.  Guds rådslut står över människornas förstånd. Det blir slutklämmen i hela hans långa utredning om judarnas särställning.

Det är en märklig bekännelse Paulus åstadkommer i texten ovan. Sin oförmåga att förstå sig på Gud vänder han där till den skönaste av lovsånger. Den lovsången tillhör det en kristen bör lära sig utantill och begrunda inför livets alla obegripligheter.

Alternativet är att ge upp. Det gjorde en av mina vänner. Människor i hennes närhet flödade över av trosvisshet, men en sa ett, en annan något annat. Den ena konstigheten följde på den andra. Det var som om det fanns lika många gudar som det fanns människor. Det kändes som att bli frälst, men tvärtom, när hon en dag sa upp all bekantskap med Gud.

Den vägen har inte jag själv gått i min brottning med trosfrågorna. Jag måste nog erkänna att jag inte heller gjort som Paulus. Själv har jag för länge sen gett upp alla försök att rättfärdiga Gud. Som läsarna av mina bibelstudier märkt försvarar jag inte bibelns ofelbarhet. Inte heller förlitar jag mig på andras försök att förstå Gud, i slutändan inte ens Paulus, trots min respekt för honom.  All kraft lägger jag på att försöka komma Kristus nära. För mig är det enda sättet att få frid med Gud.