Bibelstudium i Vivalla den 25 juni 14

Sjung till Herrens ära, sjung en ny sång, sjung hans lov över hela jorden. Må havet brusa och allt det rymmer, fjärran länder jubla och de som bor där. Må öknen och dess städer ropa, byarna där Kedar bor. Må folket i Sela glädjas, höja jubelrop från bergens krön. Ge Herren äran, lovprisa honom i fjärran länder! (Profeten Jesaja kap 42:10-12)

Jag grubblar ofta över människors möjligheter att välja. Är valet fritt eller är det inte fritt?

Fritt säger fritänkarna. Det får inte finnas någon Gud som sätter tvångströja på människor som inte förstår bättre. Men, tänker jag, tar vi bort Gud kommer annat i Guds ställe. Naturen ställer krav på vårt beteende, omgivningen likaså. Säg den tonåring som vågar trotsa grupptrycket.

Valet är inte fritt utan bundet hävdar filosofer och teologer. Viljan är inte fri, den är ”trälbunden” påstår vår reformator Martin Luther i en av sina skrifter. Men tänker jag, hur blir det då med vår initiativkraft om allt redan är förutbestämt?

Jag grubblar ofta över människors möjligheter att välja. Var hamnar jag då i mina grubblerier?

I att vi är både bundna och fria. Ibland är vi det ena, ibland det andra. Och alltid gäller att vår frihet är begränsad, varför vi behöver vara rädda om och vårda vår frihet.

Min tumregel just nu är att när det går mig illa behöver jag begrunda min frihet, när det går mig väl och jag har framgång, min bundenhet och mitt beroende.

Själv är jag predikant och tro det eller ej, ibland kan det gå riktigt bra för mig. Jag kommer på tankar om kristen tro som ställer tron i ny dager och gör den spännande. Och jag kan inte frånkänna mig blick för ledarskap och hållbar församlingsutveckling. Och det finns dom som har märkt att jag äger dessa talanger och säger det öppet.

Vad gäller i det läget? Ska jag lägga tonvikt på den fria viljan eller på den bundna. Ska jag ge mig själv äran eller skall jag tacka någon annan för vad jag fått. Avgjort det sistnämnda. Att ge sig själv äran vore nämligen början på katastroften. Hur många goda initiativ har inte kraschat på grund av självupptagenhet och uppblåsthet.

I välgångstider skall jag därför läsa texten ovan med inlevelse och ofta. När Gud får äran för vad jag fått och vad jag kan ge, kan jag gå vidare. När jag själv tar åt mig äran, stoppas jag ofelbart.

Annat när det går mig illa. Då vore det inte mer eller mindre än en katastrof att tro sig förutbetämd till förnedring och misslyckande. Då blir ont bara värre.

Det som gäller mig gäller förmodligen alla. Därför borde allting vara tvärtom mot vad det är idag. Segrarna applåderar vi istället för att ge Gud äran. Och förlorarna negligerar vi i ställer för att uppmuntra.