Bibelstudium i Vivalla den 9 juli 14

 12Herre, lovad vare du! Lär mig dina stadgar. 13Jag förkunnar alla de lagar som har utgått från dig. 14Jag gläds åt att följa dina lagbud, så som man gläder sig åt rikedom. 15Jag skall begrunda dina befallningar, jag skall ge akt på dina vägar. 16I dina stadgar har jag min lust, aldrig glömmer jag ditt ord. (Psaltaren 119 versarna 12 till 16)

 Psaltaren 119, en psalm utan slut tycks det, 175 versar lång. Texten ovan är tagen ur den andra av 22 strofer. Strofen andas glädje över Guds lag och lust att lyda den. Begreppet Guds lag står i texten för Guds uppenbarelse av sin vilja. Denna vilja uttrycker Gud inte bara i lagbud utan i Guds ord överhuvudtaget.

Så inte hos aposteln Paulus. När denne apostel tar ordet lag i sin mun är det Guds krav han avser, Guds heliga krav och inget annat. I den isolerade meningen står lagen inte på egna ben. Den måste kompletteras med löftet, gåvan. Först när löftet och gåvan får första rummet kan lagen fungera. Om inte blir lagen människan övermäktig. Tvärtemot i psalm 119 där löftet och gåvan är förutsatta. På den grunden blir det en lust att lyda Guds lag. Inget konstigt i det. Vem vill inte göra allt för sin välgörare löftes- och gåvogivaren.

 Själv är jag förtjust i aposteln Paulus. När jag läser Paulus och hans ”utskåpning” av den isolerade lagen, står det alldeles klart för mig att trons huvudsak är gåvan, framför allt gåvan över alla andra, Jesus Kristus. Med den gåvan för ögonen blir lagens krav förvandlade från hårda bud till självklarheter. Självklart vill jag göra det Kristus befaller.

 Men hur handskas med texten ovan? Jag föreslår att vid läsningen ta vara på det mångfacetterade i begreppet lag; låta lagen stå för Guds uppenbarade vilja i hela sin bredd. Låta den omfatta allt Guds verk med oss.

 För mig framträder då Kristus, som den största av Guds gåvor. På den grunden blir lag för mig mer än annat Kristusberättelsen och då denna berättelse i hela sin bredd, där gåvor och krav är inbäddade i varandra.

 Det för mig ideala tillståndet blir mot den bakgrunden att jag i mitt inre ständigt memorerar Jesu ord och hans gärning. Detta genom att läsa evangelierna, tillämpa dem, sammanfatta dem i mitt inre. Detta mitt memorerande är jag generös med. Jag vill att så många som möjligt skall bli delaktiga. Och jag tänker; vilken gemensam värdegrund får vi inte den dag ett helt folk tar del av och odlar Jesusberättelsen! I denna finns krav, ofta av obönhörligt slag, men alltid krav som är etiskt fullvärdiga. Dessutom krav som har sammanhang med situation och omständigheter. Framför allt är Jesusberättelsen genomandad av förlåtelse och upprättelse. Kraven bärs av fullbordad upprättelse, om jag tillåts uttrycka mig teologiskt..