Bibelstudium i Vivalla den 16 juli 14

Alltså skall jag döma er, israeliter, var och en efter hans gärningar, säger Herren Gud. (Profeten Hesekiel kapitel 18 vers 30)

 Allt i bibeln skall ses som underlag, underlag som befinner sig på bestämt avstånd från min verklighet. Detta avstånd måste elimineras för att Guds ord skall nå fram. En gammaltestamentlig text skall regelmässigt ta vägen över evangeliet för att därefter i omformat skick sättas in i min verklighet. Först då kan den gammaltestametliga texten bli ett gudsord för mig. Detta gäller även bibelordet ovan där profeten Hesekiel på ett originellt sätt betonar människans personliga ansvar. Mestadels i Gamla testamentet ligger tonvikten mera på kollektivets ansvar än på den enskildes.

 Om detta ansvar, det kollektiva, respektive det personliga finns mycket att säga. Uppenbart är att människors förmågor och utförsgåvor här har betydelse för hur vi skall tänka. Det man kan kräva av en människa kan man inte fordra av en annan.

 Debatten om hur det ena ansvaret förhåller sig till det andra pågår ständigt. Nödvändigtvis är det så. Ty svaret kan inte ges genom diktat eller i allmängiltiga formler. Allt beror på omständigheterna. Och om omständigheterna behöver ständigt diskuteras.

 Frågan är om vi som kristna har något speciellt att tillägga i denna debatt. Inte mycket vad jag förstår. Vi kan oftast med gott samvete flyta med och dra nytta av vad ”tidens tyckare” finner riktigt. Ty ansvaret är, som dessa ”tyckare” ständigt påpekar, både kollektivt och personligt allt efter tid och omständigheter.

 Flyta med och dra nytta av den allmänna debatten kan vi kristna däremot inte göra när ansvarsfrågan fördjupas. Låt mig visa detta genom att anknyta till den nu så aktuella miljödebatten.

 Naturligtvis ställer vi som kallar oss kristna upp på att samhällsmedborgaren har både ett kollektivt och ett personligt ansvar för att vår miljö inte ödeläggs. Vi skyggar inte ens för att med miljöivrarna låta miljön bli en närmast gudomlig storhet som vi inte tillåts kränka. Gör vi trots allt det, hotar vedergällning snarlik den som texterna i Uppenbarelseboken profeterar om.

 Men miljöivrarna stannar vid antydningar om något högre. De talar aldrig uttryckligen om ansvar inför Gud. Detta eftersom miljörörelsen inte räknar med någon personlig Gud.

 I det läget tvingas vi kristna ”ro motströms” opinionen och tala i klartext om att vi anser att människan kränker Gud när hon förgriper sig på miljön.

 Att vi drar in Gud har flera skäl. Inte minst detta att vi ansluter oss till profetens påstående att inre förnyelse förutsätter ”ett nytt hjärta och en ny själ”. (Hesekiel 18.31) Att tro att detta förnyade hjärta och denna förnyade själ är något vi skapar själva, är oss kristna främmande. All förnyelse är en gudagåva och som gudagåva något att ta ansvar för. Det har Jesus lärt oss. Med Jesuss för ögonen läser vi alltså profeten Hesekiel. Det är så det skall vara i kristna sammanhang.