Bibelstudium i Vivalla den 23 juli 2014

 Herrens ord kom till mig: Innan jag formade dig i moderlivet utvalde jag dig, innan du kom ut ur modersskötet gav jag dig ett heligt uppdrag: att vara profet för folken. (Jeremia kapitel 1 versarna 4 och 5)

Herre, Du såg mig innan jag föddes, i din bok var de redan skrivna, de dagar som hade formats innan någon av dem hade grytt. (Psaltaren 139, vers 16)

 En medveten och bibelkunnig kristen skäms inte för att kalla sig ”utvald”. Han eller hon vet att utvaldhet inte är något som enbart avser en fåtalig elit. Nog gäller förstås utvaldheten även dessa. Hur skulle vi klara oss utan modiga och andefyllda människor som drivna av en inre kraft banar sig nya väger? Profeten Jeremia var en bland dem. För mig är Jesus Kristus den störste och mest originelle av dem alla.

 Men utvald betyder mer än det. För att förstå vad, behöver vi gå till de bibliska skrifterna. I dag skulle det räcka med att hänvisa till Psaltaren i Gamla testamentet. Vad är det nämligen psalmisten, som jag citerat ovan, förstått? Att Gud är så stor och så nära att varje människa är innesluten i Guds medvetande. Gud hade sett henne och inneslutit henne i sin omsorg redan innan hon var född.

 Att i tro ta dessa ord till sig leder åt två håll. Å ena sidan påverkar det vår människosyn. Människovärdet får sin förankring från högsta ort, i Psaltaren dvs i Guds ord. Detta i en psalmists vittnesbörd om Guds storhet; så stor är Gud och så överväldigande hans omsorg om en människa, att han han känner henne redan innan hon är född.

 Låter man sedan, som brukligt är bland oss kristna, utsagan prövas i evangeliet, bekräftas dess sanning på ett överväldigande sätt. Evangelierna kan läsas som ett enda stort exempel på Guds omsorg om oss människor. Till yttermera visso blir i breven ”de utvalda” en bland flera beteckningar på att vara kristen.

 Detta sagt om bibelns människosyn. Nu till den etiska utmaningen. Vem förmår ta konsekvensen av denna Guds omsorg, som rimligen är att älska sin nästa som sig själv? Och vem vågar fullt ut tro på på den inför allt oförklarligt som sker?

Trots heroisk troskamp består nog ingen det provet. I slutändan får till och med den störste troskämpe sträcka vapen och förlita sig på Guds förbarmande. Det betyder att i bön falla i Jesu armar och bedja att han skall skänka oss det vi själva inte äger.

 Den som tror att det duger att göra så gott man kan har inte förstått radikaliteten i den kristna tron.