Bibelstudium i Vivalla den 30 juli 14

 Fri och oberoende av alla har jag alltså gjort mig till allas slav för att vinna så många som möjligt. (Paulus första brev till korinthierna, kapitel 9, vers 19)

 Med Paulus bekänner jag idag att jag på grund av Kristus blivit fri och oberoende av alla. Samtidigt har tilltron till Kristus gjort mig till allas slav.

 Hur går detta ihop? Är inte tilltron till Kristus auktoritetsstyrd? Förvisso! Hur går detta ihop med min frihet?

 För det första; när jag lyder Kristus, lyder jag inte blint. Jag tillåts aldrig koppla bort min egen känsla för rätt och riktighet när jag följer Jesus i spåren. Dessutom att följa Kristus är mer en rörelse än tvångsmässigt fasthållande vid regler och sanningar. Det är i stället väsentligen rörelse, det är att vara på väg mot försoningens och upprättelsens förverkligande. Det är kort uttryckt min väg till Gud.

 För mig är Jesus pågående försoning, han är upprättelse i nuet. Den pågående försoningen och upprättelsen i nuet kan inte skiljas från hans person.

 Jesu gudomliga auktoritet låter sig aldrig bestämmas av försäkringar om hans gudomliga ursprung, om så dessa återfinns i våra evanglier. Hans gudomliga ursprung säkras av att han i allt är ett med gudomlig, pågående försoning och upprättelse. Hans gudomliga ursprung befästes av hans orubbliga tro på sin gemenskap med Gud.

 Den auktoritet jag tror på är alltså ett med den rörelse han igångsatt, försoningens och upprättelsens rörelse, däremot inte ett med yttre försäkringar om Jesu gudomliga natur.

 Frihet är alltså för mig delaktighet av pågående liv. Jag är fri därför att jag lever. Jag tror därför att jag upplevt livet i tron.

 Mitt slaveri är förbundet med den förpliktelse som följer av ett liv i Jesu efterföljd. Försoningens liv kostar nämligen, kostar engagemang för min medmänniska. Så ovillkorlig är denna min förpliktelse att det kan kallas slaveri.

 Detta ovillkorliga slaveri tvingar fram nåden. Vem kan nämligen fullt ut leva medmänskligt och i Jesu efterföljd. Ingen!

Nåden kan liknas vid ett livgivande flöde. Indragen i nåden lever jag. Jag erfar nådens och försoningens nödvändighet och mitt ständiga beroende av Kristus.

 Och jag tror inte på grund av att tron stämmer eller för att tron gör att allting går ihop. Jag tror därför att jag lever i nådens flöde.