(Se även Med mina glasögon. 28 Vart tog tron vägen?)

Bibelstudium i Vivalla den 17 sept 14
Men fariséerna sade: ”Det är med de onda andarnas furste som han driver ut de onda andarna.” (Evangelium enligt Matteus kapitel 9 vers 34)

Häng inte upp er på vare sig ”de onda andarnas furste” eller på det för oss främmande i att driva ut onda andar. Det är bara så att evangelierna är tidstypiska. De tolkar det de upplever utifrån sin tids föreställningsvärld. Precis som vi gör det utifrån vår.

Ta istället fasta på att Jesus i det här fallet botade en man som var så blockerad i sitt inre att han inte kunde tala. Kalla det att han var från sina sinnen. Men i mötet med Jesus blev mannen frisk. Ingen kunde förneka det, inte ens Jesu värsta fiender, fariseerna. Men prata bort det kunde de.

Prata bort till och med det som är uppenbart gott därför att det kommer från fel håll, det är inte bara fariseer utan även vi kristna specialister på. Detta trots att Jesus så ofta tog ställning för de andra, dem som efter tidens mått befann sig på fel sida.

I dag ligger muslimerna illa till. De befinner sig uppenbart på fel sida. En religion som i en upplyst värld föder avarter där man i religionens namn skär halsen av folk, bör se om sitt hus. Det är jag inte ensam om att tycka.

Men att för den skull rynka på näsan åt muslimer i vår närhet som betonar att vi ändå har samma Gud, måste vara förkastligt. Som om Gud vore delad. Som om min bild av Gud är den absolut riktiga och min granne muslimens automatisk felaktigt. Borde vi inte båda kämpa på att komma närmare den sanne Guden?

I den kampen tycker jag mig ha god nytta av aposteln Paulus. Denne var allergisk mot alla former av lag- och regelstyrd religion. Inte för att det är något fel på lagen, utan därför att lagen tar över. Men lagen får inte ta över. Den duger inte som härskare. Livet är inget regelbygge, där det ena regelbygget tävlar med det andra. Lagens, reglernas, de bindande värderingarnas funktion är att vara utflöden av något som är större än reglerna.

Vad är då detta enda? För mig självklart Jesus, Jesu försoning och den upprättelse som ligger inbäddad i försoningen. Denna upprättelse är en levande kraft i tiden som inte enbart tar sig uttryck i lagar, regler och bindande värderingar utan också i opartiskhet. Rätt måste få vara rätt, och gott måste får vara gott, varifrån det än kommer.

Och för mig är det något gott när min granne muslimen säger till mig: ”Men vi har ju ändå samme Gud”.