(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon” med rubriken 33 Varken tro eller otro för min del.)

Bibelstudium i Vivalla den 22 okt 14

När de kom tillbaka med apostlarna förde de in dem till rådet, och översteprästen började förhöra dem:”Vi har uttryckligen förbjudit er att undervisa i det namnet, och ändå har ni fyllt hela Jerusalem med er lära och vill göra oss ansvariga för den där mannens blod.” Petrus och apostlarna svarade: ”Man måste lyda Gud mer än människor. Våra fäders Gud uppväckte Jesus, som ni hängde upp på en träpåle och mördade. Honom har Gud upphöjt med sin högra hand och gjort till hövding och frälsare för att Israel skall kunna omvända sig och få förlåtelse för sina synder. Om allt detta kan vi vittna, och likaså den heliga anden som Gud har gett åt dem som lyder honom.” (Apostlagärningarna kap 5 versarna 27-32)

”I det namnet” står det i texten ovan, det betyder ”i Jesu namn”. ”I Jesu namn” står i sin tur för för att lärjungarna när de stod inför rätta stödde sig på Jesus. Detta var förbjudet. Delvis består detta förbud fortfarande. Det duger exempelvis inte att i den offentliga skolundervisningen argumentera utifrån sin tro på Jesus. I dag är det annat man kan ta till, jämlikhet, demokrati, miljö, alla människors lika värde, är väl det vanligaste.

Nu är det ingen katastrof att Jesus trängts ut ur det offentliga rummet. Åtminstone inte den av konservatism förvanskade Jesus. Gamla tiders ”jesushegemoni” byggde nämligen i hög grad på dåtidens konservatism. Tron skulle befrämja det bestående klassamhället.

Vad står då ”i Jesu namn” egentligen för. Texten ovan ger sitt svar genom att låta apostlarna å ena sidan hänvisa till mordet på Jesus. Å den andra förkunnade de att Gud lät den mördade Jesus uppstå. När apostlarna åberopade Jesus tänkte de alltså dels på korset dels på uppståndelsen, dessutom att det ena ledde till det andra.

Avrättningen av Jesus på Golgata har de kristna i alla tider tagit på största allvar. Detta mord vittnar enligt kristen människosyn på att vi människor inte enbart är bärare av uppbyggliga krafter utan också av destruktiva. Och det vågar vi tala öppet om. Detta till skillnad från dagens ledande idéförmedlare som döljer ondskan i allahanda förklaringar. Brutalitet beror av kärlekslös uppfostran, våld av rädsla, känslokyla av drogmissbruk osv. Och nog ligger det mycket i det. Men dessa förklaringar räcker inte. Det som skedde med Jesus kan ske fortfarande och detta även utan yttre anledning. Människans ondska i dess djupaste vindlingar har trängt ända in i själens innersta.

Den andra delen i apostlarnas bekännelse handlar om upprättelse. Denna upprättelse har sedan dess blivit den andra fasta beståndsdelen i kristen verklighetsuppfattning. Det hör till att en kristen förbinder alla former av upprättelse med Jesu kors och uppståndelsen på tredje dagen. Därmed inte sagt att en kristen ser ner på effekterna av terapi och byte av livsmiljö eller vad det nu kan vara. Men den förlåtelse och den upprättelse som kyrkan predikar och tillämpar har sitt grundfäste i Jesu försoningsgärning på korset. Därmed har kristen tro låtit förbinda sig med undret. Att Gud lät Jesus uppstå är nämligen inget annat än ett obegripligt under. Lika mycket under är det att Gud lät denna uppståndelse beledsagas av förlåtelse, försoning och upprättelse.

Jag förstår så väl varför samhället skyggar för dessa tankar. Det förutsätter ett ”trossprång” som inte kan tvingas på gemene man. Men kristendom i sin djupare mening förutsätter ett sådant trossprång. Samhället kan naturligtvsi inte upphöja detta trossprång till lag eller förpliktelse. Likväl kommer det samhället till nytta. Men det hör till ett annat sammanhang att argumentera för den nyttan.