(Se även ”Med mina glasögon”. 34 Inga heliga kor på den kulturella och religiösa arenan)

Bibelstudium i Vivalla den 29 okt 14

1Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se. 2För sin tro fick fäderna Guds vittnesbörd. 3I tro förstår vi att världen har formats genom ett ord från Gud och att det vi ser inte har blivit till ur något synligt. (Hebreerbrevet kapitel 11 versarna 1-3)

Det går en skiljelinje mellan troende och icketroende. Att den skiljelinjen skall vara så skarp som möjligt är det två grupper som har intresse av att demonstrera. Den ena är de bekännande ateisterna (flera av dem finns i organisationen ”Humanisterna). Den andra de radikalt väckelsekristna. Humanisterna betonar skiljelinjen för att få grepp om vem de bekämpar, de väckelsekristna för att övergången från otro till tro skall upplevas så dramatisk som det någonsin går. Man skall känna av att man är frälst.

Hur är det egentligen med skiljelinjen mellan tro och otro? Så här ser jag det. Alla har vi, vare sig vi kallar oss troende eller otroende, en egen inre värld inom oss. Där finns vår alldeles egna verklighet. Denna inre verklighet styr våra steg, våra tankar, våra handlingar, våra förhoppningar, vår bild av den värld vi lever i liksom synen på det sammanhang som är vårt.Förhoppningsvis är detta vårt inre möjligt att påverka. Argument, fakta, upplevelser påverkar i bästa fall vårt inre och med det våra tankar och handlingar.

Denna inre värld är inget mindre än en trosvärld, en trosvärld med förbindelse till såväl fakta som till ideer. Alltså tror vi vare sig vi är ateister eller kristna. Det som skiljer oss åt är alltså inte tron som sådan utan förhållandet till det obevisbara. En kristen tror på Gud och det på det sätt som Kristus förkunnade, en ateist tror inte på Gud men på annat obevisbart, jag vet inte vad. Det obevisbara lär ingen klara sig utan.

Hebreerbrevets i övrigt okände författare, som jag ovan citerat, ser det på ett besläktat sätt. Han har fattat att människans inre styr henne. För egen del var detta hans inre till brädden fyllt av tro på Gud och Guds gärningar. Hans världsbild i övrigt har vi inga uppgifter om.

Texten ovan vittnar om att han trodde på en Gud som genom sitt ord skapat himmel och jord, vidare på att de gammaltestamentliga fäderna hade ett inre av den kvaliten att Gud uppenbarade sina sanningar för dem. Läser man hela kapitel 11, det kapitel varifrån texten ovan är hämtad, menade han att ”fädernas” trosföreställningar fungerade i det praktiska livet. Som de trodde blev det. Framför allt trodde Hebreerbrevets författare att Gud handlade genom Kristus.

För egen del står jag i Hebreerbrevets sammanhang. Inte så att jag personligen upplevt mirakler och Guds otvetydiga ingrepp i världsordningen. Vad jag däremot kan vittna om är att den Jesustro jag äger bekräftas av verklighetens vittnesbörd. Den fungerar. Jesustron är visserligen på kant med många av samtidens trosföreställningar och har därför svårt att få genomslag. Men att därför ge upp min Jesustro är mig främmande.