Bibelstudium i Vivalla den 3 dec 14

(Se även ”Med mina glasögon”, 39 Gud så långt jag förstår)

Bibelstudium i Vivalla den 3 dec 14

Ni vet ju ändå vad tiden lider: det är dags för er att vakna. Ty nu är vår räddning närmare än när vi kom till tro. Natten går mot sitt slut och dagen är nära. Låt oss då lägga av oss mörkrets gärningar och ta på oss ljusets rustning. Låt oss leva värdigt, som det hör dagen till, inte med festande och drickande, inte med otukt och orgier, inte med strider och avund. Nej, ikläd er herren Jesus Kristus, och ha inte så mycket omsorg om det jordiska att begären väcks. (Paulus brev till romarna kapitel 13 versarna 11-14)

Det stod inte stilla för aposteln Paulus. Nuet var inget som skulle bestå. Snart var något helt nytt i antågande. Och inte nöjde han sig heller. Paulus och hans kristna anhängare fick absolut inte bli kvar i gammal livsstil. Kravet på förändring var tvingande och förnyelse ett måste.

Var hade han fått denna uppseendeväckande hållning ifrån, han som tidigare levde fastlåst i eviga lagar och orubblig observans. Jag kan inte se annat än att det var i mötet med den framväxande Kristusrörelsen och i upplevelsen av den förhärligade Kristus. Vara hur det vill med relationen till den framväxande Kristusrörelsen, att han inspirerats av Kristus är inte att ta miste på. Ty också för Kristus var tiden kort och förnyelse en nödvändighet. Paulus var den som förtydligat Kristus och Kristi insats tydligare än någon annan.

Kanske inte på alla punkter förstås. När vi läser evangelierna märker vi att Jesus Kristus visst inte var likadan mot alla. Inte hetsade han dem som inget mer behövde än lugn och vila till omvändelse. Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor… skall ni finna vila för er själ (Matt 11:28 ff) sade han till dem. Paulus däremot gick alltid på Kristi huvudlinje och där gällde att tiden var kort och förnyelse en nödvändighet.

Tiden är kort säger kristna bekännare fortfarande, därför gäller det att ta vara på möjligheterna. Det duger inte att slarva, dra ut på, eller leva på rutin. Guds rike väntar bakom närmaste knut, så det gäller att skynda på. Kyrkor som känner så brukar vara på frammarsch, andra backar.

Men frammarschen kan vara på gott och ont. På gott om vi i speciell mening lever ”antagonistiskt”, antagonistiskt inte minst mot oss själva. Vi måste för oss själva och andra våga precisera rätt och fel, skilja rena motiv från orena, ställa en livshållning mot en annan och vända ryggen mot allt vi finner förkastligt.

Men hur blir det då med den högt prisade toleransen? Tolerans är att låta andra tycka fritt, sätta sig in i hur andra tänker, våga låta sig påverkas av argument och inte opåkallat misstänkliggöra varandra. Tolerans är inte att göra alla katter grå.

Men det räcker inte med att leva antagonistiskt, inte ens om vår antagonism är berättigad. Om så vore hade Paulus Kristusmöte varit en onöda. Han hade som tidigare i sitt liv kunnat fortsätta att leva i opposition mot sin omgivning. Men nu hade han i en uppenbarelse mött Kristus och det vände upp och ner på hans föreställningsvärld. Nu hade han förstått att själva förutsättningen för förnyelse var ett inre uppfyllt av Kristus. I texten ovan uttrycker han detta genom att tala om att ikläda sig Kristus.

Samtidigt visste Paulus att hans gamla människa, den utan en inneboende Kristus, inte så lätt lät sig utplånas. Nu och då kom den åter och då i sin fulla kraft. Därför blev ”iklädandet” något som ständigt på nytt måste förnyas. Det som en gång hade skett genom dopet till Kristus, måste i daglig omvändelse ständigt på nytt göras nytt. (Se Rom 6)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s