Bibelstudium i Vivalla den 10 dec 14

(Se även ”Med mina glasögon” 40 Om rättfärdighet och tro)

Bibelstudium i Vivalla den 10 dec 14

1Men den dag skall komma då berget med Herrens tempel står där orubbligt fast som det högsta av bergen, överst bland höjderna. Folken skall strömma dit, 2folkslag i mängd skall komma, och de skall säga:”Låt oss gå upp till Herrens berg, till Jakobs Guds tempel. Han skall lära oss sina vägar, hans stigar vill vi följa.” Ty från Sion skall lag förkunnas, från Jerusalem Herrens ord. 3Han skall döma mellan alla folk, skipa rätt bland mäktiga folkslag i fjärran. De skall smida om sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folken skall inte lyfta svärd mot varandra och aldrig mer övas för krig. (Profeten Mika kap 4 versarna 1-3)

Profeten blickade upp mot berget med Herrens tempel och såg för sin inre blick hur folk från alla länder strömmade upp mot helgedomen och där fann rätt, rättfärdighet och fred. Nu ”behövde de inte längre lyfta svärd mot varandra och aldrig mer övas i krig”, vittnar profeten.

Ingen sanningens ”baksida” fanns alltså längre. Ingen opposition mot att just Jerusalems tempel utsetts till världens centrum, inga problem med att Israel var det utvalda folket, inga frågetecken varför just detta folk hade fått privilegiet att formulera rätten och sanningen.

Men denna sanningens ”baksida” har aldrig upphört att existera och med den har profetian aldrig blivit annat än en ouppfylld profetia. Realismen i profetian har nog sällan blivit så ifrågasatt som idag. Israels utvaldhet är ifrågasatt inte bara av palestinierna, dess religion synes i sin ortodoxa form stelnad till lagfromhet och observans och gudsfreden ersatt av intifador och vedergällningsaktioner.

Vi kristna har trots detta inte övergett profetians visioner, men omtolkat dem. Templet blir för oss Kristus och sanningen Kristi sanning. Utvaldhet blir utvaldhet till tjänande och uppgiften över alla andra uppgifter att skapa försoning.

Men sanningens ”baksida” är fortfarande lika påtaglig som tidigare. Den yttrar sig inte i intifador, mer i en ondska som har förmågan att tränga in i t o m Kristi sanning. Vi har sett krig, förljugenhet och svek i Kristi namn.

Profetians uppfyllelse måste alltså fortfarande skjutas framåt. Dock får den inte överges. Mitt sätt att bekänna mig till den är att praktisera dess sanning i det lilla. Det stora rummet har jag inte tillgång till. I de små gemenskaperna som är mina får jag ta vara på evangeliet och dess sanning, glädjas åt den utväljelse det ligger i lärjungaskapet och hålla mig till den försoning som är nyckeln till all vishet.

Inom mig finns en resurs som jag får ta tillvara när ”baksidan” ger sig till känna med misslyckande, tvivel, osämja i dess släptåg. Jag får som döpt och överlåten kristen sjunka ner i mig själv. Längst där nere finns ett försoningens hav som lindrar uppgivenheten och skapar nytt mod.

Profetian vi läste som textord befinner sig alltså på vandring. Dess sanning måste prövas mot verkligheten. För mig är den verkligheten här, nu och hos mig.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s