(Se även ”Med mina glasögon” 45 Låsta positioner)

Bibelstudium i Vivalla den 14 jan 15
…och ni skall tacka Fadern, som har gjort er värdiga att få del i det arv som väntar de heliga i ljuset. Han har räddat oss ur mörkrets välde och fört oss in i sin älskade sons rike, och genom Sonen har vi friköpts och fått förlåtelse för våra synder. (Paulus brev till kolosserna kap 1 versarna 12-14)

Orden är hämtade från inledningen till Kolosserbrevet, ett brev där Paulus förståelse av tron framställs i komprimerad form. Huruvida det är Paulus själv som hållit i pennan låter jag med många vara osagt. Däremot inser jag att Kolosserbrevet återger hur Paulus förstod kristen tro.
Dels handlar texten ovan om det himmelrike som vi kristna hoppas på, dels om vad kristen tro innebär här och nu. Min tes är att det ena är avhängigt av det andra.
Men först några förmodanden om hur gemene man i ett avkristnat Sverige ser på himmelriket. Det finns de som med särskild förundran lever med i årstidens växlingar med dess födelse, liv, avtagande och död. För dessa är det förmodligen naturligt att tänka sig att också vi människor som naturvarelser är indragna i detta skeende som oundvikligen ändar i död. Andra av oss är så betagna av kärlek till livet att vi inte accepterar döden. Allra minst små oskyldiga barn tillåter vi att de bara försvinner. De blir änglar i himlen.
Min poäng är att det finns ett samband mellan hur vi upplever nuet och hur vi tänker oss framtiden. Så var det också för Paulus. Hans upplevelse av nuet påverkade hans syn på himlen.
Paulus nu var färgat av hans livs mest grundläggande upplevelse, omvändelsen. Paulus möte med Kristus i Damaskus hade gjort att han såg allt i ett nytt ljus. Jag föreställer mig att det oftast är frälsta alkoholister som idag kan vittna om något motsvarande. Alkoholisernas liv blev totalt förändrade när de blev frälsta. De vittnar ända in i ålderdomen om detta.
Vad var det då i sak som skedde i Damaskus? Paulus själv menar att det var då han fick upp ögonen för Jesu försoningsgärning. I texten ovan uttrycker han detta med följande ord: genom sonen har vi friköpts och fått förlåtelse för våra synder.
För mig finns det inget som upplevelsen av genuin förlåtelse. Den som fått del av denna mentala befrielse kan vittna om avlyftad skuld som gör allting nytt. Det känns med Paulus ord som som att bli utflyttad ur mörkrets välde och förd in i den älskade sonens rike.
Denna genuina förlåtelse härleder Paulus till det avgörande, allt sammanfattande skeendet i Jesu liv, hans offer på korset. Detta såg han som han som ett ställföreträdande lidande. Fråga mig inte hur han fick det till detta. Ett vet jag förstås och det är att Jesus själv såg hela sitt liv som ett självutgivande. Dessutom anar jag att bakom de urgamla offerföreställningarna som Paulus använder sig av, ligger ett försök att beskriva det obeskrivbara, att Gud lyfter av mig min skuld och befriar mig.
Verkningarna av detta är i sin tur så stora att de även i min föreställningsvärld sträcker sig över tid och rum. De blir, som Paulus säger, till ett arv som väntar de heliga i ljuset.
Som ni märker är det också för mig så att det finns ett samband mellan min upplevelse av nuet och min förhoppning om framtiden.