(Se även ”Med mina glasögon” 46 Tron orättvist fördelad)

Bibelstudium i Vivalla den 21 jan 15
Mose sade: ”Låt mig få se din härlighet!” Herren svarade: ”Jag skall låta min höghet och prakt gå förbi dig, och jag skall ropa ut namnet Herren inför dig. Jag skall vara nådig mot den jag vill vara nådig mot och barmhärtig mot den jag vill vara barmhärtig mot.” Han fortsatte: ”Mitt ansikte kan du inte få se, ty ingen människa kan se mig och leva.” 1Sedan sade Herren: ”Här bredvid mig finns en plats, ställ dig här på klippan! När min härlighet går förbi skall jag ställa dig i en klyfta i berget och skyla dig med min hand tills jag har gått förbi. Då skall jag ta bort min hand och du skall se mig på ryggen. Men mitt ansikte får ingen se.” (2 Moseboken kap 33 versarna 18-23)

Återgivningen av Guds folks uttåg ur Egypten under Mose idealiserades allt eftersom tiden gick. Denna idealisering var påbörjad redan i Moseböckerna och tog sig så småningom allt tydligare former. Idag hör vi exempelvis inte ett ord om att uttåget innebar fördrivning av ”kanaaneer, amoreer, hettiter, perisseer, hiveer och jevuseer” (2 Mos 33:2). Istället är uttåget förvandlat till en illustration av vandringen från svårigheter och förtryck till seger. Som sådan duger den att ta till i både nationella och personliga sammanhang. Och som sådan lever berättelsen fortfarande idag.
Inget ont i denna omvandling av verkligheten. Vi kristna är kallade att se allt med nya ögon. Det har Jesus lärt oss. Och den här omvandlingen av berättelsen om uttåget ur Egypten är precis av det slaget att det väcker Jesu uppskattning.

Dagens text skildrar ett av Mose gudsmöten under ökenvandringen. Det är Gud själv som tar till orda i texten. I denna Moseböckernas återgivning är vad Gud säger enkelt, konkret och målande. Stor som liten, bildad som obildad förstår vad det handlar om. Inte undra på att berättelsen levt vidare in i nutid.

Kort uttryckt är budskapet; Gud kan ingen människa fatta, hans handlingar kan ingen till fullo förstå. Den av Gud utvalde kan se Gud på ryggen. Närmare honom kommer vi inte.

Ändå försöker människor. Alla, undantag de som förlorat hoppet, gör det. Detta oavsett om en svensk allmänhet gett upp tanken på att finna en personlig Gud eller inte. Som jag ser det är varje försök att se sanning och sammanhang ett trevande efter att finna det absoluta. Och vad står det absoluta för? I slutändan naturligtvis den fullkomlige, alltings skapare och uppehållare.

På alla nivåer sker detta sökande. Två människor som trevar efter att finna varandra, gör det. Yrkesmannen som söker göra bra ifrån sig i sitt arbete likaså, för att inte tala om dem som experimenterar, undersöker och forskar. Allt sökande efter fullkomning är ytterst ett sökande efter det absoluta, det fulländade. Och vad är det absoluta annat än Gud.
Men ingen ser den fullkomning de sträcker sig mot annat än på ryggen.

Som alla andra är också jag en sökare. Det specifika för mitt sökande är att jag söker fullkomningen i Jesus. Jag återfinner honom i Den Heliga Skrift liksom i dåtidsmänniskans och nutidsmänniskans föreställningsvärld. Vad ser jag då? Inget annat och inget mer och inget mindre än Gud på ryggen. Med det får jag nöja mig.

Gud på ryggen vid betraktandet av Jesus det kan tyckas vara ett ringa resultat. Ändå vänder det upp och ned på mycket. Tillvaron blir större än ”min stund på jorden” och Gud mer än den fullkomning alla strävar efter.