Bibelstudium i Vivalla den 28 jan 15

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 47 Sväva korridorer)

Bibelstudium i Vivalla den 28 jan 15

Ty hos dig är livets källa,i ditt ljus ser vi ljus. (Psaltaren 36 vers 10)

I evangeliet uppenbaras nämligen en rättfärdighet från Gud, genom tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige skall leva genom tron. (Paulus brev till romarna kap 1 vers 17)

Ovan två bibelord från helt olika sammanhang. Ändå har jag kopplat ihop dem. Både det ena och det andra handlar nämligen om tro.
Gamla testamentets psalmist flödar över av tro. Han tror på Gud, tror att Gud är livets källa och människors ljus. Paulus är inne på samma spår, bara så att han preciserar. Ljuset för honom är evangeliet och evangeliet detsamma som Kristus. Trons väg för Paulus var att låta Kristi verklighet bli hans egen. Se livet som Kristus såg det och leva livet som han levde det. Kristusefterföljelse kallas det på teologspråk.

Själv säger jag ja till både det ena och det andra. Även för mig är Gud livets källa och ljus och ljuset är också för mig evangeliet om Kristus.

Men de flesta tycker inte som jag. De reserverar sig artigt från att kallas troende. Själva säger de sig inte kunna tro. Handlingar däremot gillar de, handfasta goda gärningar.

Men hur är det egentligen? Kan man leva utan att tro? Jag betvivlar det. Det lär inte finnas några ”goda gärningar” som inte har sin grund i tro. Livet förutsätter nämligen tankebilder och tankeföreställningar satta att styra våra handlingar. Endera är dessa tankebilder felaktiga och då handlar vi felaktigt, eller också som de skall och då blir de just till handfasta goda gärningar. Och vad skall man kalla dessa tankebilder och tankeföreställningar annat än tro.

Frågan är alltså inte om man tror utan vad man tror.

Att tro som dagens psalmist och som trons förespråkare par preference Paulus, är för mig långt ifrån att likna vid tro på ”tomtar och troll”. Att tro är för mig inte främst att hålla otroliga ting för sanna utan en form av överlåtelse. Vågsamt överlåter jag mig till tron på att bakom allt och i allt finns en Gud som inte är ett blint öde eller en nyckfull slump utan en Gud som känner mig. En Gud som inte enbart låter stormen vina och trä knäckas utan som framför allt gör sig synlig i moderns omsorg om sitt barn.

Att överlåta sig till Kristus är också ett vågstycke. Jag överlåter mig i denna hårda värld till ett liv i försoning och upprättelse och jag överlämnar mig åt övertygelsen att Gud återspeglas i Kristus.

Nog är denna min tro vågsam. Men vilken tro som det är någon klass på är inte vågsam? Och vilken tro förutsätter inte överlåtelse? Ingen vad jag förstår. Det är helt enkelt vågsamt att leva av den enkla anledningen att tron hör till livet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s