Bibelstudium i Vivalla den 4 febr 15

(Se även ”Med mina glasögon” 48 Äga och förvalta, ett oskiljaktigt par)

Bibelstudium i Vivalla den 4 febr 15

… Varför är landet fördärvat, förbränt som en öken där ingen färdas?
Herren svarade: Därför att de har övergett min lag, som jag har förelagt dem. De har inte lyssnat till mig och inte följt min lag (profeten Jeremia kap 9 versarna 12 b f)

Klart besked alltså mellan orsak och verkan. Landet är fördärvat därför att folket inte följt lagen, säger Herren. Istället har de ”lytt sina hårda hjärtan”. (Jer 9:14). Profeten Jerema förmedlade Herrens besked.
På pricken rätt var det säkert den gången. Israel levde i andligt förfall och straffet kom som brev på posten. Landet fördärvades och förbrändes. Folket fördrevs (den babyloniska fångenskapen)
Frågan är om vi kristna skall lämna lika raka besked från Herren som en gång profeten Jeremia. Det gör ju islamisterna. För dem går det en rak linje mellan profetens gudsdomar över folkets olydnad och olydnadens obönhörliga konsekvenser. Islamisterna åtar sig dessutom att verkställa det straff Herren i Koranen har anbefalllt.
Nej, svarar jag bestämt. Vi kan inte utfärda domar i Guds namn som en gång profeten Jeremia. Det som hindrar oss är Kristus. För honom var linjen inte lika entydig mellan ondska och utmätt straff som den en gång var för profeten Jeremia. Nog kunde även Jesus döma, men det var mest enskilda han yttrade sig om. Där var han för den delen ofelbar i sina utlåtanden.
Jag vet däremot med säkerhet att Jesus skulle ställa sig bakom följande gudsord av profeten Jeremia. Så här profeterar denne strax efter domsutsagan som jag nyss kommenterat.

Så säger Herren: Den vise skall inte vara stolt över sin vishet, den starke inte över sin styrka, den rike inte över sin rikedom. Den som vill vara stolt skall vara stolt över detta: att han har insikt och kunskap om mig, om att jag, Herren, verkar i kärlek, i rätt och rättfärdighet på jorden, ty däri har jag min glädje, säger Herren.(profeten Jeremia kapitel 9 versarna 23 f)

Det är så sant som det är sagt. Gud och Guds gåvor till oss måste få vara själva utgångspunkten för vår livsbetraktelse. Men då inte vilken Gud som helst. Det är en nåd att få tro på en Gud som verkar i kärlek, i rätt och rättfärdighet. Det är en sådan Gud vi tror på, vi som överlåtit oss till Kristus.
Med denna tro på Gud som vår stolthet och människan som förvaltare av Guds gåvor faller mycket på plats. Vi behöver inte avundsjukt betrakta den som kan mer eller äger mer än vi själva. Vi är tacksamma mot Gud över vad vi fått och gör allt för att använda det på bästa sätt. Och vi frestas inte att se ned på andra, inte heller att krypa för dem som står över oss. Samverka vill vi däremot, samverka för det gemensamma bästas skull.
Det finns människor som ställer sig frågande varför kristna skall gå till kyrkan ständigt och jämt och vad det är för mening med dessa ständigt återkommande syndabekännelser. Jag som tillhör dessa flitiga kyrkobesökare ser både det ena och det andra som tillfällen att bli återupprättad. Alltför lätt glömmer jag nämligen mitt livs stora upptäckt att det är Gud som råder och jag som förvaltar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s