(Se även ”Med mina glasögon”, 53 Vad Israelvännen Ulf Ekman mörkade.)

Bibelstudium i Vivalla den 11 mars 2015

1Ta alltså Gud till föredöme, (gamla översättningen: Bliven alltså Guds efterföljare) som hans älskade barn. 2Lev i kärlek, så som Kristus har älskat oss och utlämnat sig själv för vår skull som en offergåva, ett välluktande offer åt Gud. (Paulus brev till efesierna kap 5 versarna 1 och 2)

Hur är det? Skall Gud vara föredöme eller eller skall vi som den gamla översättningen uttryckte det, bli Guds efterföljare. Jag röstar på det senare. Det blir så mycket klarare då. Dessutom motsvarar efterföljare mera exakt grundtextens mimætes. Nya översättningens försök att göra texten mer up to date med hur vi talar i dag, stökar i det här fallet till det, åtminstone för mig.

Orsaken är att jag har svårt att få grepp om Gud som en isolerad storhet och därmed också svårt att ha Gud som föredöme. Inte så att jag tvivlar på Guds existens. Skulle väl allt bero av en rad slumper? Bort det! En tillvarons styrande vilja, en idealens fader och moder kommer jag inte ifrån. Men ändå, Guds vägar är för mig många gånger obegripliga. Att då tänka sig att Gud skulle vara ett föredöme. Det rör till det ännu mer.

För mig är Gud Kristi Fader och Kristus Guds älskade son. Det är min lösning på problemet Gud. Som Kristus var är också Gud. Jag behöver alltså koppla samman Gud med Kristus för att det skall ge min Gudstro liv och mening. Utifrån detta känns det också riktigt när Paulus uppmanar mig att bli Guds efterföljare och sen exemplifierar vad det innebär genom att hänvisa till Kristi kärlek till oss.

Han kunde lika gärna ha sagt att vi skulle bli Kristi efterföljare. För det är ju det tron handlar om.

Den kärlek Jesus Kristus hade till oss, tydliggjord i att allt han företog sig, är menad att smitta av sig. Som kristna är vi kallade att leva i denna Kristi kärlek. Att detta är möjligt får vi tro på. Det är en del av det för en kristen nödvändiga ”trossprånget”. Ett ”trossprång” som inte bara förutsätts ske en gång när vi kommit till tro, utan varje dag, varje timma, varje minut, varje sekund.

Att vi befinner oss på Guds våglängd när vi på detta sätt följer Jesus efter, betygar Paulus idag. Han gör det med ord som associerar till Gamla testamentets offerväsen. Livet som Kristi efterföljare är ett ”välluktande offer åt Gud” skriver han. Se här 2 Mos 29:18, 3 Mos 1:9, där det rent ut står att offerlukten gör Gud nöjd. Enligt Paulus skall sådana föreställningar om Gud inte förkastas som gammalmodiga och primitiva, istället tas upp och förandligas. Det offer som Gud idag för Gud nöjd är att leva i Kristi efterföljd eller på nutidssvenska, i Kristi anda.

Tänkt på det här sättet blir kristen tro klar. Det blir uppenbart vad Gudstron innebär, det blir lika uppenbart vad som skall vara grundstrukturen i ett kristet liv. Lika uppenbart blir det att tron förutsätter ”trossprång”, ständigt nya trossprång.