(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 54 Plussa på, dra ifrån, komma med något annat.)

Bibelstudium i Vivalla den 18 mars 15

8Gud förmår ge er allt gott i överflöd, så att ni alltid har allt vad ni behöver och själva kan ge i överflöd till varje gott ändamål. 9Det står ju skrivet: Han strör ut, han ger åt de fattiga, hans rättfärdighet varar i evighet. 10Han som ger säd att så och bröd att äta, han skall ge er utsäde och mångdubbla det och låta er rättfärdighet ge god avkastning. (2 Korinthierbrevet 9 versarna 8-10)

Paulus tyckte att de välbeställda korinthierna skulle dela med sig till de fattiga kristna i Jerusalem. Han motiverade det genom att hänvisa till hurudan Gud är mot oss människor.

Från Gamla testamentet, och då uttalat från psalm 112 i Psaltaren, hade han inhämtat att Gud ger och den fromme tar emot, tar vara på och ger vidare. På köpet blir de fromma välsignade både materiellt och andligt. Tillämpat på Paulus vädjan till korinthierna; ge till de fattiga kristna i Jerusalem, ge av allt vad ni har och äger, ge med gott samvete. Och Gud skall välsigna er med glädje och välstånd. Teologer brukar ge det här sättat att resonera beteckningen framgångsteologi.

Det ligger mycket i denna framgångsteologi. Den generöse får generositet tillbaka, den självutgivande möter välvilja och hjälpsamhet. Allt blir lättare för den generöse, själva livet blir lättare. Detta har många av oss erfarenhet av. Men när Paulus ”brer på” genom att i psaltarpsalmens anda påstå att den generöse fromme blir rik på allt, blir vi reserverade.

Att detta inte är hela sanningen är uppenbart. Detta inte ens för Paulus. Paulus verkade själv under starkt motstånd och hans liv ändade i fångenskap och martyrdöd. Observera f a vad Paulus bekänner strax efter vår text.

Och för att jag icke skall förhäva mig på grund av mina övermåttan höga uppenbarelser, har jag fått en törntagg i mitt kött, en Satans ängel, som skall slå mig i ansiktet, för att jag icke skall förhäva mig. (2 Kor 12:7)

Här vankades det ingen välsignelse till tack för god gärning utan istället en smärtande törntagg.

Därför får framgångsteologi inte bli detta bibelstudiums sista ord. Jag får inte sätta punkt vid den ”goda avkastning” som Paulus i anslutning till psalm 112 i Psaltaren förkunnar.

Han som ger säd att så och bröd att äta, han skall ge er utsäde och mångdubbla det och låta er rättfärdighet ge god avkastning.

Istället sätter jag den punkten genom min egen utläggning av begreppet rättfärdighet. Rättfärdighet är för mig inte rättfärdighet om den inte kommer från Gud. Och med rättfärdigheten från Gud är det så att den enligt min erfarenhet intar mig och förvandlar mig. Den omsluter mig och uppfyller mig. Rättfärdigheten hör inte enbart hemma i lycka utan också i olycka. Där den ger sig till känna helar den och upprättar. Den gudomliga rättfärdigheten är för mig personifierad i Kristus.

Men detta sade inte Paulus i denna vår text. När han vädjade om kollekt hade han mer nytta av att lägga ut psalm 112.