(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, Thomas Östros positioneringar)

Bibelstudium i Vivalla den 1 april 15

14Ty han (Kristus) är vår fred, han har med sitt liv på jorden gjort de två lägren till ett och rivit skiljemuren, fiendskapen. 15Han har upphävt lagen med dess bud och stadgar för att i sin person skapa en enda människa av de två, en ny människa, och så stifta fred. 16I en enda kropp försonade han de båda med Gud genom korset, då han i sin person dödade fiendskapen. (Paulus brev till efesierna kap 2 versarna 14-16)

För mig speglar innehållet i Efesierbrevet hur av Paulus påverkade kristna tänkte. Brevet ser jag inte som soloprestation av den religiöst geniale Paulus, mer hur kretsarna kring honom uppfattade poängen med Jesu framträdande. Med andra ord är det inte säkert att Paulus höll i pennan när Efesierbrevet skrevs.

Det är trosstärkande att se det så. Vad annat kan man nämligen säga om en text som visar hur tron på Kristus gör skillnad.

Då var det judar och hedningar som stod mot varandra i ett oåterkalleligt motsatsförhållande. Men, ansåg dessa pauluskristna, detta motsatsförhållande hade Jesus gjort om inte. Detta genom att ställa upp och offra sig inte enbart för judar utan också för hedningar, i slutändan ställa upp inför Gud med bön om försonad enhet mellan de två fienderna.

Så tänkte sig de pauluskristna Kristi livsgärning. Från och med nu stod inte judar mot hedningar. Av de två fienderna hade blivit ett.

Det höll för en tid att tänka så. De pauluskristna förmådde hävda sin förståelse av Jesu frälsningsgärning inte enbart i Efesierbrevet utan även i andra brev som skrivits i Paulus anda. Men sen tog det stopp. Andra tolkningar av Jesu liv tog överhand. Och det var inte alltid av ondo. Man kan nämligen förstå Jesus på olika sätt. Tydligt fel blev det först när Jesu livsgärning relativiserades, i grunden felaktigt när Kristustron reducerades till en etikett utan reell betydelse.

Själv har jag fastnat för Pauluslärjungarnas tolkning att Jesus utplånade ovänskapen. För mig inte nödvändigtvis ovänskapen mellan judar och hedningar. Ovänskapen tar sig många former, gemensamt för dem alla att den är förödande.

För mig är det t o m så att äkta Kristustro alltid innebär att fiendskap utplånas. Två människor hängivna Kristus kan inte vara fiender. Hängivenheten utplånar skiljelinjer och skapar en vardagens försoningsteologi förankrad i att Jesus ställer upp inte enbart för mig utan också för den som tänker annorlunda än jag.

Utplånas inte fiendskapen är detta ett tecken på att Kristus hamnat vid sidan om, alternativt att andra motiv än försoningsmotivet blivit det för tron centrala.