(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”,  58 Den onödiga omvägen)

Bibelstudium i Vivalla den 15 april 2015 

Men ni är mina vittnen, säger Herren, min tjänare, den som jag har utvalt, för att ni skall få insikt och tro mig, förstå att jag är Gud. Ingen gud har blivit till före mig, ingen skall komma efter mig. Jag, jag är Herren, ingen annan än jag kan ge räddning. (Jesaja kapitel 43 versarna 10 och 11)

Det finns dom som är blinda fast de har ögon, döva fast de har öron, låter profeten Herren säga strax innan textorden ovan. Men såna är inte ni. Ni är utvalda, Herrens vittnen, Herrens tjänare.

Så långt inget ovanligt. Bibeln är full med tankar liknande dessa. Jag går så långt att jag menar att bibeln är en bok skriven för just ”de utvalda”.

Det är sedan det märkliga kommer. Det står inte i texten ovan att dessa Herrens tjänare är utvalda därför att de kvalificerat sig genom tro och insikt. Tvärtom är de utvalda för att få tro och insikt. De utvalda har alltså inte tron, de skall få den.

Innan vi går vidare på detta spår först något om utvaldhet. Utvaldhet är för oss kristna inte som på Gamla testamentets tid att tillhöra det utvalda folket, Israel. Utvaldhet är istället förmånen att få leva i en kristen trosmiljö. Som bekant är detta inte allom givet. För oss som står i Svenska kyrkans sammanhang innebär detta oftast i praktiken att dopet inte blev en engångsföreteelse för oss utan inledningen till ett livslångt liv i kyrkans gemenskap.

Men att leva i en kristen trosgemenskap innebär inte automatiskt egen insikt och egen personligt upplevd tro. Inte ens behöver det betyda att man ställer upp på allt som kyrkan förkunnar. Det vore t o m etiskt oförsvarbart med ett sånt tvång., t o m oärligt. Att Jesus gillar ärlighet, det är kristna i alla läger överens om.

Men var kommer då den personliga tron in? Som en gåva utifrån, en gåva som stärker oss inombords och ger oss frimodighet i vår bekännelse till den ende sanna Guden. Den ende sanne Guden i betydelsen den Gud som för rättens, barmhärtighetens och upprättelsens talan.

Här smälter våra erfarenheter samman med dagens profetia, erfarenheter som säger att det visserligen finns många gudar, men att endast en håller måttet. Nog finns många vägar, men endast en som i slutändan är den rätta. Den vägen är den ende sanna Gudens väg.

Men hur är det egentligen med den personliga trons gåva? Är den något vi äger?

Förvisso inte. Den kommer och den går. Vi kan dessutom inte ens för oss själva precisera vad som är rätt tro. Sannerligen, har inte profeten rätt när han låter Herren säga att tron och insikten är något den utvalde skall få, inte något hon äger.

Vi som är utvalda, vi som lever i den kristna trons gemenskap, äger alltså inte sanningen, vi är på väg mot den. På den vägen är vi lyhörda, lyssnar och tar till oss från de mest skilda håll. Men vi är övertygade om att det i slutändan finns endast en Gud och en sanning. Och vi lever i förhoppningen att vi en dag skall få den fulla insikten och den sanna tron.