(Se även ”Med mina glasögon”, 59 Subjektivitetens seger)

Bibelstudium i Vivalla den 22 april 2015

 22 Han  (Kristus) begick inte någon synd, och svek fanns inte i hans mun. 23Han svarade inte med skymford när han skymfades. Han svarade inte med hotelser när han fick lida. Han överlät sin sak åt honom som dömer rättvist. 24Våra synder bar han i sin egen kropp upp på träpålen, för att vi skulle dö bort från synden och leva för rättfärdigheten. Genom hans sår har ni blivit botade. (Första Petrusbrevet, kapitel 2, versarna 22-24)

Petrus och kretsarna kring honom gjorde som Paulus. Allt de sade, tänkte och gjorde satte de i relation till sin tro på Jesus Kristus. Och då inte enbart till ”händelsernas” Jesus som ofta evangelisterna tycks göra när de återberättar händelser i Jesu liv. Petrus tog det i stort, utgick från det som var själva summan, betydelsen av Jesu död på korset.

Det som intresserar mig i detta bibelstudium är varifrån Petrus och hans vänner hämtade sin förståelse av detta kors. Det är uppenbart att profetian i Jesaja 53 spelade en avgörande roll. Versarna 22 och 23 i texten ovan  är direkt hämtade från Jesaja 53:7 ff.  Den profetian tycks alltså till och med viktigare för Petrus än evangeliernas ögonvittnesskildringar. Varför? Därför att profetian tar fasta på det väsentliga; att Herrens tjänare, i det här fallet Jesus, i slutändan inte kämpade emot, inte förbannade sina bödlar, utan överlämnade sitt öde  ”till honom som dömer rättvist”.

Sen har jag en bestämd uppfattning om fortsättningen: ”Våra synder bar han i sin egen kropp upp på träpålen, för att vi skulle dö bort från synden och leva för rättfärdigheten. Genom hans sår har ni blivit botade”.

 Nog vet jag att Petrus också där tänkte bakåt. Förutom i Jesaja 53:5,12 finns det mängder i Gamla testamentet om försonande offer. Hela det gammaltestamentliga offerväsendet var ju uppbyggt utifrån tanken att offerdjuren skulle bringa försoning. Ändå var det inte detta, inte ens Jesaja 53, utan den egna erfarenheten av livet i Kristus, som var avgörande för Petrus. Denne hade ju märkt att Jesu offer var verksamt i hans eget och i andras liv. Medvetandet om Jesu offerdöd hade givit kraft i kampen mot synden (ondskan)  och gett liv i tron på att Jesus tagit på sig det andra rätteligen skulle lida. Dessa tankesätt underlättades av att han hade en mängd gammaltestamentliga profetior bakom ryggen som vittnade om just detta. Påverkan från dessa profetior gjorde att man sedan i slutändan klädde sin tro i gammaltestamentliga termer, något som vår text vittnar om.

Summa summarum: Modellen för sitt tänkande om Jesu försoning hade Petrus fått från de gammaltestamentliga förebilderna, men erfarenheten hade livet givit honom.

Sen drog Petrus också andra slutsatser som inte alltid är lika uppbyggliga. Det märker man när man läser texten i sitt sammanhang. Där står att slavar skall underordna sig sina herrar, och då inte enbart de goda utan även de onda. (1 Petr 2:18) Detta skulle föra gott med sig. Dagens text är menad att fungera som ett ett belysande exempel på detta. Tyvärr har ord som dessa ofta tagit udden av evangeliet om Jesus Kristus och pressat ner de kristna till passivitet inför orättfärdiga samhällsordningar.