Bibelstudium i Vivalla den 6 maj 2015

(Se även ”Med mina glasögon”, 61 Själen som jag ser det)

Bibelstudium i Vivalla den 6 maj 2015

Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder. (1 Johannesbrevet kap 4 vers 10)

Grundmotivet är avgörande. Det är detta som är drivkraften. Förstår du inte vad en människa innerst inne vill och är ute efter, begriper du egentligen ingenting om den människan. En biografi över en person må vara sann in i minsta detalj, har författaren inte förstått de inre bevekelsegrunderna, är biografin inte läsvärd.

Som det är med människor är det också med företeelser av annat slag. Har du inte knäckt koden har du missat saken. En matematiklärare som inte hjälper sin elev att förstå nyttan av multiplikationstabellen är en dålig lärare och en historielärare som bara berättar, är en katastrof.

På motsvarande sätt är det för oss människor i de för samlevnaden så avgörande trosfrågorna. Det en människa tror på, d v s det hon lutar sig och sträcker sig mot, har alltid ett centrum. Frågan är bara vilket? Det avgör trons kvalitet.

Jag tänker inte här trångt kristet. Inbilla dig nämligen inte att det bara är religiösa människor som tror. Alla tror vi. Frågan är inte om utan vad.

Nu till den specifikt kristna tron. Den framträder i ett otal gestalter och med de mest skilda betoningar. Regelverket, d vs lagar, förordningar och moralbud, är viktigt för vissa. Andra trycker på den subjektiva tron. Jag måste som kristen verkligen tro på Guds existens eller bibelberättelsernas bokstavliga sanning. För egen del hänger jag upp det mesta på bibelns grundmotiv. Det måste hålla för att allt det andra skall kunna falla på rätt plats.

Texten ovan har just den funktion som jag eftersöker. Den anger trons själva grundmotiv. Detta grundmotiv är, observera det, inte att vi tror på Gud eller älskar honom, inte ens att vi skall vara kärleksfulla mot varandra.

Johannes, textens författare, vänder på det hela och säger att avgörandet ligger i att Gud har älskat oss och sänt sin Son till försoningsoffer för våra synder.

Det är alltså Gud som har initiativet. Och det Gud har gjort är att han sänt sin son som försoningsoffer. Försoningsoffer, stöt dig inte på ordet som står i det gammaltestamentligia offerväsendets sammanhang. Innebörden är att Jesus gjorde det han gjorde för vår skull. Det var för att vi skulle upprättas som han gav sitt liv. Ja hela Jesu liv tolkar Johannes, som ett Guds självutgivande.

Att vara kristen är därför att stå i självutgivandets sammanhang. Men detta inte i heroisk mening. Kristna hjältar, vare sig de kallas helgon eller andliga stormän, har jag inte mycket till övers för. Självutgivandet måste få vila i en övertygelse om att stå i Guds sammanhang, i livets sammanhang, för att vara etiskt fullvärdigt.

Mot den bakgrunden eller med det grundmotivet inom mig kan jag sen som kristen hänga på mycket. Det spelar mindre stor roll så länge som jag vet vad saken egentligen gäller.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s