(Se även ”Med mina glasögon”, nytt inlägg, 62 Sverigedemokraterna och den dolda agendan)

Bibelstudium i Vivalla den 13 maj 2015

 26Herren sade: ”Om jag finner femtio rättfärdiga i Sodom, skall jag för deras skull skona hela staden.”… ”Bli inte vred, Herre, om jag talar en sista gång, men kanske finns där tio?” Herren svarade: ”Då skall jag inte förgöra staden, för de tios skull.” 33När Herren hade talat med Abraham gick han därifrån, och Abraham återvände hem. (Från 1 Moseboken kap 18)

Versarna ovan är hämtade från en berättelsetradition som återfinns i 1 Moseboken. Där låter berättaren Abraham be för den av synd och ondska fördärvade staden Sodom. Poängen är alldeles uppenbart att visa hur högt Gud aktar äkta rättfärdighet. Guds kärlek till de fromma i Sodom var så stor att Gud för deras skull lovade hålla inne med ett annars oundvikligt dråpslag mot staden. Av det följer att Gud även fortsättningsvis förmodas handla på likartat sätt. För de utvaldas skull håller Gud inne med sina dödsstötar mot orättfärdigheten.

Berättelsen är således en kärleksförklaring till sann fromhet. Gud aktar den fromme så högt att han för dennes skull gör undantag från den heligaste av regler, att på brott följer straff.

Det gick väl an för människor i gammal tid med sin begränsade utblick att ta till sig berättelser som den här ovan. Det går kanske fortfarande i trängre religiösa kretsar där man överröstar verkligheten med sina vittnesbörd om Guds godhet och bibelns sanning. Men i allmänhet kan vi inte blunda för en verklighet som talar ett annat språk. Vad brydde sig Gud om de fromma i Nepal. Ond som god förgjordes i rasmassorna. Inte undra på att det upplysta västerlandet obönhörligt låter sig sekulariseras. Gud räknar man inte med längre.

Men människan vore inte människa om hon släppte tron på högre värden och djupare mening. Jag ser våra politikers luftiga tal om kulturens värde som ett uttryck för detta. Utan att blinka lägger man ut stora summor av allmänna medel på projekt som man på dunkla grunder tror vara av allmänt värde. Kultur är förvisso ingen privatsak i politikers och intellektuellas ögon. Och jag hänger med. Inte protesterar jag mot de kommunala anslagen till olika former av kulturyttringar. Nog vill även jag att Örebros kammarorkester även i fortsättningen genom sitt spel skall vittna om en sanning som är större än den som det blinda ödet förkunnar.

Dessutom överger jag inte min tro på Gud. Jag släpper inte ens taget om den folkliga berättelsen ovan om hur Abraham bevekar Gud. Men jag tolkar om berättelsen. I min version behövs det bara en som är rättfärdig för att Sodom skall skonas. Dennes namn är Jesus Kristus. Och jag hänger upp min personliga trygghet på detta enda, att Gud för denne endes skull förskonar mig från ett öde som liknar Sodoms. Den tron hjälper mig att leva. Tala om trossprång.