(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 66 Rätten står aldrig på egna ben)

Bibelstudium i Vivalla den 10 juni 2015

Genom er skall jag visa min helighet inför folken. Då skall de inse att jag är Herren, säger Herren Gud. 24Jag skall hämta er hos de främmande folken, samla in er från alla länder och föra er till ert eget land. 25Sedan skall jag bestänka er med rent vatten och göra er rena. Ni har orenat er med alla era avgudabilder, men jag skall göra er rena. 26Jag skall ge er ett nytt hjärta och fylla er med en ny ande. Jag skall ta bort stenhjärtat ur kroppen på er och ge er ett hjärta av kött. 27Med min egen ande skall jag fylla er. Jag skall se till att ni följer mina bud och håller er till mina stadgar och lever efter dem. (Profeten Hesekiel kap 36 v 24-27)

Att få grepp om profeten Hesekiel är inte lätt. Viss hjälp får man om man i bibel 2000 läser noten till första versen i det första kapitlet. Då ser man att texten ovan hör till bokens avslutande del som skildrar Israels rening och återupprättelse. Framför allt måste man veta att profeten tillsammans med sitt folk var deporterad till Babylon under femhundratalet före Kristus och längtande hem.

Inte undra på att Hesekiel lyssnade efter minsta knäpp från Gud som handlade om att få komma hem igen. Detta särskilt som israeliterna förbundit så mycket av sin fromhet med tron på det egna landet som Guds speciella gåva till dem. Den som läser Gamla testamentet kan inte missa detta.

För att vi sena tiders barn skall få liv i gammaltestamentliga texter som handlar om israeliternas förhållande till det egna landet, behöver vi en alldeles speciell slagruta. Den slagrutan skall hjälpa oss att finna den etiskt moraliska substansen i de bibelavsnitt vi läser. För oss kristna är det självklart att Jesus är just en sådan slagruta, dessutom den bästa av dem alla.

Idag behöver vi för den delen ingen slagruta. Vem inser inte vikten av en ny ande och ett nytt hjärta. När vi är låsta av förutfattade meningar, märkta av förorätter och drabbade av orättvisor, behöver förnyelsens ande komma över oss som en livgivande fläkt. Eller med en annan bild, som ett förnyelsens bad. Det behöver man inte vara pingstvän för att inse.

Det kontroversiella är textens slutord om att följa Guds bud och stadgar och leva efter dem. Detta särskilt som så mycket i dessa stadgar i Gamla testamentet handlar om förpliktelser och löften som har med det egna landet att göra. Fosterlandskärleken är så att säga inbyggd i det gammaltestamentliga budskapet.

För att få reda i detta är slagrutan ett måste. Och inte vilken slagruta som helst. Slagrutan skall heta Jesus Kristus, punkt slut. Denne Jesus Kristus hjälper oss att böja av från det gammaltestamentliga tänkandet utan att för den skull göra rent hus med det. Jesus tar nämligen aldrig avstånd från löftena om det egna landet. Bara så att även det egna landet, d v s Israel, blir en andlig storhet och som andlig storhet något som skall stå i Guds tjänst. Och i Guds tjänst betyder för honom beredskap till tjänande. Överfört på oss; det egna landet, dvs de egna resurserna, skall inte föraktas eller förspillas, men användas till det gemensammas bästa.