(Se även ”Med mina glasögon. 67 Samhörighet korrumperar)

Bibelstudium i Vivalla den 17 juni 2015

Och jag hörde liksom rösten från en stor skara och liksom rösten av stora vatten och rösten av stark åska: ”Halleluja! Herren, vår Gud, allhärskaren, är nu konung. Låt oss vara glada och jubla och ge honom vår hyllning. Ty tiden har kommit för Lammets bröllop, och hans brud har gjort sig redo. Hon har fått rätt att klä sig i skinande vitt linnetyg. Ty linnetyget är de heligas rättfärdiga gärningar.” (Uppenbarelseboken kap 19 v 6 ff)

Vad är själva drivkraften? Den frågan lönar det sig att ställa både nu och då. Aktuellt när jag förbereder detta bibelstudium är debatten om pappamånader. Dessa skall vara jämt fördelade. Varför? Därför att jämställdheten kräver det. Förstår man att det är där skon klämmer behöver man inte fastna i några sidospår när man diskuterar frågan. Det är min åsikt.

Vad är själva drivkraften? Det lönar sig att tänka så även i sitt bibelstudium. I det här fallet vad som drev Uppenbarelsebokens författare att skriva som han skrev. Eller rättare sagt profetera som han profeterade. Hela Uppenbarelseboken är nämligen i sin nuvarande form en profetia från 100-talet efter Kristus. Det är ett vittnesbörd från en man som ser in i framtiden och för den delen också i den egna samtiden. Bokens författare är Johannes. Att denne Johannes är besläktad med, kanske till och med identisk med lärjungen Johannes, tror jag mig veta. Språkbruket och tankeinnehållet avslöjar det.

Vad var det då som drev denne Johannes att profetera som han gjorde. Huvudsakligen berodde det på hans kärlek till Jesus. Det var grundmotivet. Innehållet låter sig beskrivas som en rad syner som enklast låter sig tolkas var för sig. Försöker man få systematik i Uppenbarelseboken hamnar man fel. Framför allt missar man att Johannes grundmotiv var hans Jesuskärlek.

Dagens text är en sådan profetia, eller kanske hellre en vision av hur framtiden kommer att te sig för dem som älskar Jesus. Deras kärleksrelation till sin mästare kommer att fördjupas. De blir när dagen D är inne ett med sin mästare i en kärleksförening som Johannes beskriver som ”Lammets bröllop”.

Dessutom ser Johannes i sin profetiska vision att dessa som älskar Jesus gjort sig förtjänta av att vara Jesu ”brud”. De har kvalificerat sig genom ”de heligas rättfärdiga gärningar”, står det. Men vad då, tänker jag vid en första genomläsning av texten. I så fall blir det inget bröllop över huvud taget. Vem är nämligen fullt ut rättfärdig? Men sen förstår jag att uttryckssättet är judiskt traditionellt. Viktigast är Jesuslärjungarnas kärlek. Att denna kärlek dessutom smittar av sig i kärleksgärningar är en självklarhet.

Skall man tro på denna profetia? För mig gäller att jag aldrig kan avfärda något som bär spår av Jesuskärlek. Det vore att rasera grundvalarna för min existens om den kärleken var en fiktion eller något tillfälligt. Så högt håller jag den kärleken att den för mig är gränslös. Alltså tror jag att den kommer att fulländas på den andra sidan tillvaron.

Samtidigt är jag skeptisk mot allt som faller utanför Jesuskärlekens ramar. Detta även om detta andra har sin plats inom bibelns ramar. Jag skall bekänna att jag har svårt med mycket som står bland annat i Uppenbarelseboken. Det betyder inte att jag vägrar tro på stränga bud och grym verklighet. Vad jag vänder mig mot är tankar och föreställningar som inte hör hemma i den korsfästes sammanhang. Sådana vill jag inte tro på. Ta det som min trosbekännelse.