Bibelstudium i Vivalla den 24 juni 2015

(Se även ”Med mina glasögon” 68 Jämställdhetens baksida)

Bibelstudium i Vivalla den 24 juni 2015

Herren kallade mig redan i moderlivet, han nämnde mig vid namn redan i min mors sköte. (Profeten Jesaja kapitel 49 vers 1 b)

I bibelordet ovan är det profeten Jesaja som vittnar om sin kallelse. Redan i moderlivet var han kallad, utropar denne. Profeten Jeremia vittnar på liknande sätt liksom aposteln Paulus. Att Johannes döparen var förutbestämd till sitt uppdrag som vägröjare för Herren vet redan den som har blott ytlig kännedom om Nya testamentet och att Jesus, enligt ett entydigt nytestamentligt vittnesbörd, var förutbestämd till sitt höga uppdrag känner de flesta till.

Bakom dessa, låt oss kalla det trosutsagor, ligger en basal grundövertygelse; Gud har allt i sin hand. Den som vill fördjupa sig i vad den övertygelsen står för kan göra det lätt för sig. Enklast är att slå upp psalm 139 i Psaltaren och läsa innantill. Den som vill slippa att hamna på sidospår kan hoppa över versarna 19-22. I övriga versar tecknas tron på människans totala beroende av sin skapare med all möjlig tydlighet. Eller vad sägs om följande: Du skapade mina inälvor, du vävde mig i moderlivet…Du såg mig innan jag föddes, i din bok var de redan skrivna (Ps 139, v 13 och v 16a)

Mot den bakgrunden känner jag mig säker när jag påstår att det inte enbart var de ovan nämnda heliga männen som fanns i Guds förutbestämmelse. Där finns vi alla. Gud har en plan för oss alla.

Att påstå detta förutsätter ett ”trossprång”. Samtidigt ställs min tro på prov som aldrig tidigare.

Att tro att Gud är som psalmisten i psalm 139 förstått honom är förpliktande. Att nonchalera en medmänniska är med den utgångspunkten uteslutet. Det duger inte att se ner på någon som ingår i Guds plan. Förpliktelsen till medmänsklighet är så stor att inte ens den djupast troende rår med den. Vördnad för medmänniskan blir aldrig i detta livet något som vi kan berömma oss av, utan förblir i alla våra dagar en målsättning omöjlig att helt uppnå.

Trosprovet är heller inte att leka med. Hur kunna tro på en Gud som påstås ha en plan för varje enskild människa, när världen ser ut som den gör. Vore det inte rimligare att sätta likhetstecken mellan Gud och en tillvaro där utvecklingen mer styrs av slumpen än av en personlig Gud?

Förmodligen! Men vad blir resultatet? Den starkares seger och den svagares undergång. Och sen för mig något som är värre än det värsta; Jesus förs åt sidan. Jag tvingas leva utan Jesus. För mig är det en omöjlighet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s