(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon” 69 Utopin måste veta sin plats.

Bibelstudium i Vivalla den 1 juli 2015

Det man kan veta om Gud kan de ju själva se; Gud har gjort det uppenbart för dem, påstår aposteln Paulus. För honom var detta en allmän sanning (Rom 1:19). Trots det lever folk enligt samme Paulus som om Gud inte fanns. Mot den bakgrunden pucklar aposteln i Romarbrevets första kapitel på ogudaktigheten i tiden och varnar för följderna. Samtidigt ger han sig i de första versarna i kapitel två på de egna. Dessa skall inte ta för stora ord i sin mun. De är ju sin tro till trots inte ett uns bättre än de ogudaktiga. Sluta döma, närmast fräser han åt dem.

Därför finns det inget försvar för dig som dömer, vem du än är. Ty med din dom över andra dömer du dig själv, eftersom du handlar likadant som den du dömer. Vi vet att Guds dom över dem som lever så är väl grundad. Men du som dömer dem som lever så och ändå själv gör samma sak, inbillar du dig att just du skall undgå Guds dom? (Paulus brev till romarna kap 2 v 1-3)

Nog kan vi hålla med Paulus om det. Hyckleri är inget vi gillar. Däremot är det idag inte lika självklart som på Paulus tid att tro på Gud. Frågan blir då om en icke troende människa kan ställas till ansvar inför någon som hon varken känner eller sätter tilltro till? Nog kan hon det. Tror hon inte på Gud, tror hon på andra höga värden som hon känner förpliktelser gentemot. Dessa höga värden blir för henne Guds motsvarighet. Ta ansvaret för miljön, en miljö som mer än något annat blivit vår tids Gud. Vem vill egentligen vara en miljöbov! Och nog är det väl hyckleri att klanka på dem som smutsar ner i mijön, samtidigt som man själv inte väjer för att flyga jorden runt på semester.

För min del tror jag på Gud. Den miljö vi lever i skall vi vårda som en Guds gåva till oss. Jag förstår dessutom att jag ytterst står ansvarig inför Gud för mitt sätt att leva och vara. Och nog kan även jag, som de kristna på Paulus tid, fördöma dem som inte lever som de lär. Därmed slår varningsklockan även för mig. Även jag kan bli en hycklare lika god som dem som Paulus vänder sig emot.

För mig är Gud som Kristus och mina förpliktelser gentemot denne Kristus vet ingen gräns. Jag hörde på P1 om en man som anonymt skänkt en av sina njurar till en njursjuk som han varken nu eller då kände. Han gjorde det därför att han drevs av en inre förpliktelse att göra denna goda gärning. Och jag tänkte; skulle jag kunna göra något motsvarande, jag som vigt mitt liv åt en Kristus som inte bara gav sin njure utan t o m sitt liv. Inför den tanken kände jag hur jag vacklade. Samtidigt funderade jag hur långt mina förpliktelser gentemot Kristus sträcker sig.

Till slut kom jag fram till att mitt offersinne inte räckte till. Jag tvingades för att få ro i min själ tänka att min räddning inte vilade i mitt eget offersinne utan berodde på förbarmande. Jesus dog för att jag skulle slippa dö. Samtidigt förstod jag att jag att det nog var säkrast att låta bli att döma andra.