(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 70 Föraktet mot det svenska samhället)

Bibelstudium i Vivalla den 8 juli 2015

Må de rysa av skam, de som nu skrattar hånfullt åt mig. Men alla som kommer till dig skall jubla av glädje över dig. De som längtar efter din hjälp skall alltid säga: ”Herren är stor.” Jag är betryckt och fattig. Herre, skynda till mig! Min hjälp och min räddare är du. Min Gud, dröj inte! (Psaltaren 40 v16-18)

Jag bekänner mig till Kristi Gud. Det betyder den Gud Jesus Kristus förlitade sig på och levde för, den Gud som lät Jesu död bli till försoning och nytt liv. Det är långt ifrån självklart att tro som jag. Alternativen är i själva verket oändliga. Bara ett är omöjligt; att inte tro alls. Tron är nämligen förutsättningen för livet. Utan tro orkar ingen människa leva. När tron sviker blir livet nattsvart.

Jag bekänner mig också till Guds ord. Mot den bakgrunden läser jag idag slutversarna i psaltarpsalm 40. Jag läser som det står, försöker inte tolka in sånt som inte finns där, tar ingenting bildlikt, låter inte orden vika av mot det för mig uppbyggliga. Jag tar inte ens hänsyn till sammanhanget med övrigt i just psalm 40.

Varför läser jag så just här? Därför att jag får tröst av det. Det plågar mig nämligen att det ofta känns som om Gud inte bryr sig. Utvecklingen har sin gilla gång som om Gud inte funnes. Det kvittar lika om jag ber eller låter bli att vända mig till Gud i bön.

Men här förstår jag plötsligt varför. Skulle väl Gud stå vid min sida när jag önskar att dom som skrattar hånfullt åt mig skall ”rysa av skam”. Är inte det hämndlystnad av sämsta slag? Skulle väl Gud ställa upp på mitt smicker när jag i min oförsonlighet försöker påverka Gud med bevekande ord?

Kristi Gud vill inte veta av sådant tal. Han svarar inte som jag skulle önska på bön av det slaget. Hans ingripande blir istället hårdhänt. Han korrigerar. Han tvingar mig till sinnesändring.

Glöm inte att det hör till tron att tvingas till sinnesändring. Tro på Kristi Gud innebär ett ofta plågsamt arbete med att tukta det egna jaget. Den processen kallas med kristen terminologi för helgelse.

Så nog lyssnar Gud. Gud lyssnar alltid när vi ropar: Herre, skynda till mig! Min hjälp och min räddare är du. Min Gud, dröj inte! Han lyssnar även på dem vars hjärta inte är rent. Gud är ju försoningens Gud. Men han svarar långt ifrån alltid som vi önskar.

Med detta har jag inte velat ha sagt att allt vad Gud gör kan förklaras. Det sker sånt som inte får ske. Det måste även jag som tror på Kristi Gud erkänna. Men att av den anledningen skifta tro har jag ingen tanke. Kristus kan jag på inga villkor mista. Då förlorar livet mening.