(Se även ”Med mina glasögon”, 71 Tro, inte om utan hur och på vad.)

Bibelstudium i Vivalla den 15 juli 2015

3 Mos 19:1-2, 13-18

1Herren talade till Mose: 2Säg till Israels hela menighet: Ni skall vara heliga, ty jag, Herren, er Gud, är helig. 13Du skall inte tilltvinga dig något av din nästa eller beröva honom något. Du skall inte hålla inne arbetarens lön över natten. 14Du skall inte förbanna en döv och inte lägga något i vägen för en blind så att han faller; du skall frukta din Gud. Jag är Herren. 15Ni skall inte handla orätt när ni dömer. Du skall varken gynna den fattige eller ta parti för den rike. Rättvist skall du döma din landsman. 16Du skall inte gå med förtal bland dina bröder, och du skall inte stå din nästa efter livet. Jag är Herren. 17Du skall inte bära agg mot din landsman utan tillrättavisa honom, så att du inte för hans skull drar skuld över dig. 18Du skall inte ta hämnd och inte hysa vrede mot någon i ditt folk, utan du skall älska din nästa som dig själv. Jag är Herren.

 Israels menighet skall vara helig, därför att Herren är helig. Det är det första. Gudstron är alltså menad att smitta av sig. Den helighet som Gud äger skall i någon mening även bli folkets egendom.

Med min bakgrund som tänkande och kännande människa och kristen känns den tanken främmande. Varför? Därför att min relation till Gud alltid gått via Kristus. För mig gäller därför att det är Kristus som skall påverka mig. Målet är allt större Kristuslikhet. Eller för att parafrasera texten; helig som Jesus.

Men de andra då? De som varken har Gud eller Jesus. Har de då ingen att efterlikna och se upp till? Förvisso. Har man inte den ene eller den andre har man den tredje.

Jag minns Snoddasfebern på 50-talet som följde på att Snoddas Nordgren sjungit Flottarkärlek i radioprogrammet Karusellen och gjort succé. På kort tid blev han hela folkets idol. I den vevan låg i min hemstad en gammal kvinna på sitt yttersta. Detta samtidigt som Snoddas var på turnébesök i staden. Efter konserten kallade den dödssjuka kvinnan Snoddas till sjuklägret. Hon ville att hans sång skulle beledsaga henne in i evigheten.

Problemet uppkommer när vi börjar överväga hur vi skall förhålla oss till det i den andra delen av texten centrala. Där står ”du skall älska din nästa som dig själv”. Till yttermera visso förstärks orden med tillägget: ”Jag är Herren”.

Det är i begreppet ”nästa” problemet ligger. Nästa betyder nämligen i textens sammanhang, landsmän, d v s dem som tillhör det av Herren utvalda folket. Deras motpol var och är i den judiska traditionen gojim, dvs icke judar av alla de slag oavsett hemvist. Relationen till dessa regleras på annat sätt. Dem gäller inte det gammantestamentliga regelverket.

Låt oss se hur Jesus löser detta problem. Han gör det genom att böja om innebörden i begreppet nästa, detta genom att se på utväljelse på ett nytt sätt. För honom innebär utväljelse att vara utvald att fullgöra en uppgift. Den uppgiften är kort och gott att lyfta upp den icke utvalde. Att härska över någon är för honom inte aktuellt.

Vore det inte värt att konkretisera vad Jesu hållning skulle innebära för oss här och nu?