(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon” 72 Privilegier som lockar”

Bibelstudium i Vivalla den 22 juli 2015

5Medan Petrus ännu talade sänkte sig ett lysande moln över dem, och ur molnet kom en röst som sade: ”Detta är min älskade son, han är min utvalde. Lyssna till honom.” 6När lärjungarna hörde detta kastade de sig ner med ansiktet mot marken och greps av stor skräck. 7Jesus gick fram och rörde vid dem och sade: ”Stig upp och var inte rädda.” 8De lyfte blicken, och då såg de ingen utom Jesus. (Evangelium enligt Matteus kap 17 v 5-8)

Textutsnittet utgör avslutningen på berättelsen om Jesus på förklaringsberget. Och med denna avslutning är det som det var med berättelsens början. Den består av två delar, först av visionen sen av verkligheten. Visionen, det är det lysande molnet, det är Guds röst ur molnet och stororden om Jesus som Guds älskade son. Visionen är vidare det överväldigande, det som var så heligt att lärjungarna kastade sig ner i vördnad och skräck.

Men vision är vision. Och med en vision är det så att gränsen mellan historia och vision är flytande. Det tillhör dessutom visionens väsen att den inte låter sig bevisas. Den hör till trons område.

Det betyder inte att jag tycker att visioner är överflödiga. Det är med visioner som med ”tron, hoppet och kärleken”, de hjälper oss att tänka, välja och leva. Visionen är med andra ord en förutsättning för livet. Bara det att visioner måste vara förankrade i något påtagligt. Om inte blir de godtyckliga, lika godtyckliga som pladder eller fria fantasier.

Detta ”verkliga” i textorden ovan är Jesus eller ”ingen utom Jesus”, eller i den gamla översättningen ”Jesus allena”. Det var nämligen Jesus som blev kvar när visionen var över, ingen annan.

Så var det och så är det fortfarande. För oss kristna är Jesus själva basen för vår existens som kristna, ingen annan än den för alla gripbare Jesus Kristus. Vår tro vilar ytterst på vad Jesus sade och gjorde, mer än annat vad han hävdade om rätt och fel, vad han påstod om Gud och vårt ansvar inför honom, hur han betedde sig mot människor av olika ursprung och med skilda förutsättningar, vad han trodde om Gud och om sin och andras relation till denne Gud.

Men detta är ju att revidera utbrister den bibeltrogne, det är ju liberalteologi påstår den kyrko/ och idéhistoriskt kunnige. Visst är det så, erkänner jag. Men är det inte nödvändigt att börja med mannen som står där i sin ensamhet avklädd all härlighet. Åtminstone har det varit så för mig. Det är Jesus utan alla attribut som fått mig att tro.

Det betyder inte att jag förnekar allt som är utöver ”Jesus allena”. Jag säger för egen del ja till de mest spekulativa trosupplevelser, t o m ja till påståenden i bibeln som förutsätter att naturlagarna sprängs. Men detta spekulativa är bonus inte grundförutsättning. Så fort visionen tar grundförutsättningens plats förvandlas tron för mig till godtycke. I slutändan öppnar det för att tro på vad som helst.