(Se även ”Med mina glasögon”, 73 Jämställdhetens springande punkt – makt och anseende)

Bibelstudium i Vivalla den 29 juli 2015

1Mina kära, sätt inte tro till alla andar utan pröva om de kommer från Gud, ty många falska profeter har gått ut i världen. 2Så kan ni se vilken ande som är Guds: varje ande som erkänner att Jesus Kristus har kommit i mänsklig gestalt är från Gud, 3men den ande som förnekar Jesus är inte från Gud. ( Första Johannesbrevet kap 4 versarna 1 och 2)

Talet om andar i texten ovan känns förmodligen främmande. Det tillhör annan tro och annan världsbild än vår. Faktum kvarstår; Johannesbrevets författare påstår att endera är det Kristi ande som råder ibland oss eller världens/antikrists ande.

Han påstår att Andar styr världen, när vi upplysta människor har blivit allt mera övertygade om de yttre omständigheternas betydelse. Mat för dagen, relativ jämlikhet, yttre rättvisa, skapar goda människor, orättvisor och kaos onda.

Nog är det väl så att de yttre omständigheterna betyder mycket, men det vederlägger inte talet om andar, tycker jag.

Så här resonerar jag; Yttre påverkan på en befolkning skapar en karakteristisk, låt oss, i brist på bättre uttryck, kalla det, ”atmosfär”. Denna atmosfär tycks omöjlig att påverka. Den faller över de berörda från alla sidor, den tränger in och inverkar på allt. Den får oss att tänka i viss riktning och känna och tycka efter till synes orubbliga mönster.

När väl detta skett att en människa insupit sin tids och sin omgivnings atmosfär blir hon till synes opåverkbar. Argument biter inte på henne, hon står där hon står och tycker det hon tycker. Försök påverka en övertygad kommunist skall ni märka hur fast han/hon är i sitt tänkande och i sina attityder.

Men denna orubblighet är trots allt skenbar, bara så att alla former av förändringar går långsamt. Men när tiden väl är mogen kan i ett nu allt bli förändrat. Från att säga a säger hon nu b, från att tycka si tycker hon nu så.

Själv har jag på det religiösa området erfarenheter av just detta. Jag har under årens lopp upplevt många till synes plötsliga övergångar, som i själva verket förberetts under många år.

Mot bakgrund av detta resonemang blir åtminstone för mig talet om ”andar” begripligt. Att ha del i Kristi ande står för att vi är påverkade av honom.

För mig är denna påverkan inte förbehållslös. Ständigt utsätter jag min hållning för prövning. Ständigt behöver jag på nytt pröva vad som egentligen är i Jesu anda och vad som inte är det. Här duger inte att bildlikt talat ”klippa och klistra”. Med det menar jag att ta bibeltexten som den står, med världsbild och allt, och sen låta det som står gälla här och nu. Detta är förkastligt av den enkla anledningen att nu inte är som då och att nytänkande därför är en nödvändighet.

Kristen tro blir mot den bakgrunden en ständigt rörelse. Jag är aldrig framme, ständigt på väg. Alternativet är låsta positioner, låsta åsikter, orubbad sympati och antipati. I så fall stelnar min tro och bäddar för en långsamt gående men obönhörlig inre revolution. Plötsligt brister det hårda skal av Kristustro jag omgivit mig med och jag står där naken utan att veta vart jag är på väg och vad jag vill.