Bibelstudium i Vivalla den 19 augusti 2015

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 76 De nödvändiga utopierna)

Bibelstudium i Vivalla den 19 augusti 2015

 21Men nu har Gud uppenbarat en rättfärdighet som inte beror av lagen men som lagen och profeterna har vittnat om – 22en rättfärdighet från Gud genom tron på Jesus Kristus, för alla dem som tror. Här görs ingen åtskillnad. 23Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud, 24och utan att ha förtjänat det blir de rättfärdiga av hans nåd, eftersom han har friköpt dem genom Kristus Jesus. 25Gud har låtit hans blod bli ett försoningsoffer för dem som tror. (Paulus brev till romarna kap 3)

Texten ovan är förmodligen Kanaans tungomål för de flesta. För mig är den själva nyckeln till min tro. Det beror inte på att jag till skillnad från andra tror. Tro klarar sig ingen utan. När människor tappar tron blir de som spruckna ballonger. Frågan är inte om man tror utan vad.

Varför jag gillar texten ovan beror dels på att jag under årens lopp tränat mig på att forcera tidsavståndet mellan Paulus och mig, dels på att Paulus tankar svarar mot vad jag själv innerst inne tror.

Dock förmodligen inte i den mening som du tänker dig det. Att kvinnan, som Paulus förmodligen tyckte, skulle tiga i församlingen, håller jag inte med om. Inte har jag heller försvurit mig åt den syn på mänsklig samlevnad som de sena paulusbrevens ”hustavlor” ger uttryck för.

Tro framför allt inte att jag, för att jag gillar Paulus, lever i min egen lilla trosbubbla fjärran från verkligheten. Jag tror mig stå med båda fötterna på jorden väl medveten om såväl livets gåva som dess förpliktelser. Annorlunda uttryckt; jag måste anstränga mig för att komma någon vart, samtidigt som det ges gratisskjutsar på resan genom livet. Det ena får jag kämpa med, det andra njuta av.

Inte heller Paulus levde i något slags trosbubbla. Kommer man Paulus in på livet upptäcker man en man som väl kände till livets villkor. Han visste både vad som gavs och vad som krävdes. Det speciella med honom var att han vände på det hela. Det många av oss ser som krav, såg han som gåva. Hans syn på tron är paradexemplet på detta.

Sin tro såg han, omvändelsen i Damaskus till trots, inte främst som resultatet av ett personligt ställningstagande. För honom var tron till sitt väsen ett faktum eller en verklighet att ta vara på och leva av, inte resultatet av en mental ansträngning. Sakligt sett var tron för honom, hur banalt det än kan låta, den stora ”gratisskjutsen” på hans väg genom livet.

Detta är inte så konstigt som det låter. Det är mycket som människan får med modersmjölken, mycket som hon äger utan att ha förvärvat. Tänker man efter är det mesta i livet en ”gratisskjuts”. Det speciella med Paulus, med mig också för den delen, är att vi lyfter fram just Kristus som livsgåvan före alla andra. Dessutom inte vilken Kristus som helst, utan Kristus som försonare och upprättare. Mitt och Paulus själva ”språng” in i trons verklighet är vår överlåtelse till den livs levande sanningen om Jesus Kristus som försonaren.

Paulus utgick ifrån, och jag gör det också, att Kristi kors är denna försonings själva utgångspunkt utifrån vilken vi är satta att läsa vår omvärld. Vi gör med andra ord allvar av det faktum som Paulus på sin tids språk uttryckte på följande sätt: Gud har låtit hans blod bli ett försoningsoffer för dem som tror.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s