(Se även ”Med mina glasögon”,  81 Något av en trosbekännelse)

Bibelstudium i Vivalla den 23 september 2015

Må ditt ärofulla namn bli prisat…18De gjorde sig en gjuten kalv och sade: ”Detta är din Gud, som har fört dig ut ur Egypten!” och de hädade dig grovt. 19Ändå övergav du dem inte i öknen, ty din barmhärtighet är stor. Molnpelaren vek inte från dem om dagen utan ledde dem på deras väg. Eldpelaren lyste för dem om natten på den väg de skulle gå…32Och nu, vår Gud, store, väldige, fruktansvärde Gud, du som troget står fast vid ditt förbund: visa inte likgiltighet för allt lidande som vi fått utstå… citat från Nehemja kap 9 (Nehemja, jude som under 400-talet f Kr var ståthållare över Juda under det persiska riket)

Citatet ovan ingår i en lovprisning till Gud under svåra tider för Juda. Den ger mig anledning att fundera över trons funktion i tider när verkligheten inte stämmer överens med kartan. Eller annorlunda uttryckt; när ingenting blir som vi har tänkt oss.

Det problemet är för den delen allmängiltigt. Ingen går genom livet utan krossade drömmar. Ingen slipper undan att fundera över varför det vi trodde på inte stämde överens med verkligheten.

Vi kristna tycks alldeles särskilt utsatta. De ideal vi satt upp, de grundvärderingar vi höll för riktiga, de sanningar vi argumenterat för, den tro vi höll för helig, allt mals sönder av ett samhälle som tänker nytt utifrån nya kunskaper och nya insikter. Många av oss försöker hänga med och göra det nya till vårt. Det betyder att vi, som under århundraden varit vana att dela med oss av vårt andliga arv för att andra skall leva, nu hämtar från andra för att överleva.

Texten från Nehemja lär oss att det som hänt idag har skett förut. Judarna under århundradena före Nehemja trodde att de ägde allt, t o m Gud. De hade under ökenvandringen t o m fått detta bekräftat, i texten accentuerat genom molnpelaren och eldpelaren som ledde dem rätt under deras vandring mot det utlovade landet. Inte ens sveket med Arons guldkalv gjorde att Gud tog sin hand ifrån de sina. Men sen när allt var över och folket etablerat sig i det utlovade landet hände det. Folket blev trots Guds löften förslavat, Guds löften tycktes upphävda, allt tycktes förbi. Men då och där, det betyder i texten ovan, sjunger de förslavade lovsång till en Gud som inte sviker sina löften. Denna lovsång hjälper dem att ånyo hoppas.

För mig är det skeende som jag genom att parafrasera Nehemja återupplivat, allmängiltigt. Det gäller mer än annat oss västerländska kristna som översköljts av en modernitet som inte längre behöver kristen tro.

Nog skall vi lyssna och ta till oss av detta nya. Mycket av det gamla som vi förlitat oss på höll ju inte måttet, inte ens etiskt/moraliskt gick det att försvara. Men tanken att vi har en Gud som både är personlig och till för alla, att vi äger en Jesus som försonar och upprättar, att det finns heliga löften och oändliga värden förankrade i Guds vilja, kan vi inte överge. Detta om så en hel värld tiger ihjäl det vi satsat livet på.

Dags alltså för lovsång lik den som sjöngs under Nehemjas tid.