( Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 86 Disputationen fick mig att fastna i funderingar över trosföreställningar)

Bibelstudium i Vivalla den 28 oktober 2015

Stå inte i skuld till någon, utom i er kärlek till varandra. Ty den som älskar sin medmänniska har uppfyllt lagen. Buden Du skall inte begå äktenskapsbrott, Du skall inte dräpa, Du skall inte stjäla, Du skall inte ha begär och alla andra bud sammanfattas ju i ordet: Du skall älska din nästa som dig själv. Kärleken vållar inte din nästa något ont. Kärleken är alltså lagen i dess fullhet. (Paulus brev till romarna kap 13:8–10)

Ständigt betonar jag att lagen är nummer två, inte nummer ett. Blir lagen, d vs reglerna för hur vi skall leva, det främsta, visar det att vi missat det som är den kristna trons kännetecken. Detta kännetecken är att utifrån evangeliets löften tillstå sig vara omsluten, innesluten och vilande Gud. Det är att i sitt allra innersta bekänna att livet vilar i Gud och beror av Gud.

Blir lagen det främsta knuffar vi ut Gud ur det innersta hjärterummet. När så sker blir det vi gör viktigare än det vi är. I Gud ersätts av till Gud. I Gud betecknar vila, till Gud strävan. När lagen är det främsta kämpar vi för att komma till Gud, där evangeliet råder vilar vi i Gud.

Sen det andra, där lagen intar första rummet, kan en religiositet inte skiljas från en annan. Reglerna skiljer dem visserligen åt, men regelstyrt är alltid regelstyrt. Där reglerna styr ligger alltid tonvikten på egen strävan, där evangeliet råder på Guds omsorg. Där reglerna styr strävar jag efter att bli helig, där evangeliet råder är jag helig.

Det betyder inte att kristen tro vilar i laglöst rum. Det är bara så att lagens plats är andra rummet. Där är den ovärderlig. Åtminstone den lag som jag med aposteln Paulus bekänner. Denna lag är etiskt betingad. Den talar som i texten ovan om trohet i äktenskapet, om respekt för andras liv och egendom, den innebär att inte vara lysten på annans egendom eller annans kärlekslycka. Men den har också mycket annat att föreskriva.

Kännetecknet på den kristna lagen är kärlek. Alla de kristna buden kan sammanfattas i ett enda, kärleken till medmänniskan. Detta åtminstone om vi får tro Paulus i dagens text. Kärleken till Gud ligger på ett annat plan. Dess grund är gåvan.

Paulus nöjer sig inte med att räkna upp lagbud. Lagen är för honom mer än föreskrifter, lagen i sin fullkomning är uppfylld lag och uppfylld lag kallar Paulus kärlek. ”Kärleken är lagen i dess fullhet.”

Till detta kommer att kärleken också är bedömningsgrund. Lagarna skall bedömas utifrån sin relation till kärleken. Detta gäller inte enbart religiösa utan också världsliga lagar. Glömmer man bort det, därtill förvirrad av befallningar i bibeln eller för den delen också i Koranen, kan det gå riktigt fel. Vi kan som kristna falla offer för religiös fanatism. Fanatismen kännetecken är att vara uppfylld av kravet på lydnad ock blockerad i sitt känsloliv.

Det goda som jag här sagt om lagen gäller på villkor att lagen intar andra rummet. Tränger sig kärlekens lag fram till det innersta hjärterummet, blir trots goda intentioner ändå allt fel. Den kristna trons poäng är trots allt inte laglydnad, poängen är vila i Gud och därmed också kraft i Gud. I andra rummet däremot hör lagen hemma, kärlekens lag.