(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 87 Samverkan på ont – exemplet kriget i Syrien)

Bibelstudium i Vivalla den 4 november 2015

 Så säger Herren: Jag bönhör dig när nådens tid är inne, jag hjälper dig på rädd-ningens dag. Jag skyddar dig, och genom dig ingår jag ett förbund med mitt folk. Landet skall bli upprättat och de övergivna jordlotterna utskiftas. Till de fångna säger jag: ”Gå ut!” och till dem som sitter i mörkret: ”Kom fram!” De skall finna bete längs vägarna, alla kala höjder skall bli betesmark. De skall inte hungra eller törsta, ökenvind och sol skall inte bränna dem. Han som förbarmar sig över dem skall leda dem och föra dem till flödande källor. (Profeten Jesaja kap 49:8-10)

Ovan en av den kristna kyrkan återanvänd profetia från 500-talet före Kristus. Den ingår i löftesord till Israel som står inför sin befrielse från den babyloniska fångenskapen. (Se bibel 2000 not till kap 40:1)

Jag vill tro att den Herre som talar i profetian är Jesu Gud och Fader och att den upprättelse som här utlovas har sin fortsättning och sin fullkomning i den gudomliga upprättelse som följer i Jesu spår. Inte så att jag tror på en bokstavlig uppfyllelse av profetians ord, den skedde redan på 500-talet före Kristus. Däremot tror jag att att det som skedde då har en fortsättning i ständigt nya uppfyllelser.

Jag och med mig den kristna kyrkan menar alltså att den Herre som ovan talar är Jesu Kristi Gud och Fader och den som Gud tilltalar ytterst är Jesus. Det är Jesus som är textens du, det är Jesus som får uppdraget att upprätta sitt folk.

Tro det eller ej, jag går så långt att jag kanaliserar allt som Gud har att säga i Gamla testamentet genom Jesus. Hela bibeln läser jag med Jesusglasögon.

Det händer också att jag inte gör så stor skillnad mellan den ene och den andre, mellan Gud och Jesus. Här är jag i gott sällskap. Ibland när det står Herren i Lukasevangeliet blir man inte klok på om det är Jesus eller Gud som det handlar om. På samma sätt när jag ber; jag ber till Gud men Gud kunde lika gärna vara Jesus. Slutklämmen på texten ovan där Gud lovar folket att det skall slippa hungra eller törsta, kan för mig lika väl vara Jesusord som Gudsord.

Ja ändå längre går jag. Är bara budskapet det rätta kan vem som helst förmedla budskap från Gud. För mig kan alltså Guds ord stå i Dagens Nyheter, halten avgör och sammanhanget, inte avsändaren.

Till dessa vem som helst räknar jag också mig själv. När jag i min aftonbön innesluter de mina i böneord som är inspirerade av löftesorden i texten ovan, finns det kraft i mina ord. Inte därför att jag själv har kraft utan på grund det sammanhang som min bön står i.

Man kan tycka att det jag här förfäktat är godtycke. Man kan med övertygande skäl nöja sig med att läsa texten som den står där. Dessutom fundera över om inte den Herrens tjänare som här tilltalas möjligtvis är någon karismatisk samtida, eller som fortfarande judiska trosbekännare gör, tolka Herrens tjänare på Israel som folk. Ändå går jag en annan väg. Jag följer som jag här övertydligt visat den kristna tolkningstraditionen. För mig är den tolkningstraditionen välsignad, inte genom inneboende beviskraft, utan genom det andliga liv som den föder.