Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 89 Säg mig med vem du vill umgås.

Bibelstudium i Vivalla den 18 november 2015

Herre, du rannsakar mig och känner mig. 2Om jag står eller sitter vet du det, fast du är långt borta vet du vad jag tänker. 3Om jag går eller ligger ser du det, du är förtrogen med allt jag gör. 4Innan ordet är på min tunga vet du, Herre, allt jag vill säga. 5Du omger mig på alla sidor, jag är helt i din hand. … 7Var skulle jag komma undan din närhet? Vart skulle jag fly för din blick? 8Stiger jag upp till himlen, finns du där, lägger jag mig i dödsriket, är du också där. 9Tog jag morgonrodnadens vingar, gick jag till vila ytterst i havet, 10skulle du nå mig även där och gripa mig med din hand. (Från Psaltaren 139)

Jag kallar dem kärnord. Det är ord i bibeln som är grundläggande. Det duger inte att rucka på dem. De berörs inte som andra bibelord av situation, debattläge eller av kunskapsläge i samtiden. De står fast vad som än händer. Ruckar man på dem faller allt samman.

Psaltaren 139 som beskriver Guds storhet är ett sådant kärnord. Visserligen är Psalmens budskap ensidigt. Det är enbart Guds kännedom om och hans makt över oss som beskrivs av psalmisten. Inte allt annat som Gud behärskar och i slutändan också har kontrollen över.

Guds kännedom om och hans makt över oss är total. Att acceptera detta är den kristna gudstrons förutsättning. Gör vi inte det har vi övergett den tro som var Jesu egen. Guds suveränitet var själva förutsättningen för allt Jesus sade och gjorde. ”Kapar” vi bort något av den suveräniteten blir Gud inte längre Gud, utan en som trots allt befinner sig på ett mänskligt plan.

Men ”kapar” gör vi, ”kapar” och lägger till så att vi kan handskas med Gud som vore han en människa. I dagens upplysta samhälle ”kapar” vi vanligtvis bort allt som andas om att Gud kan döma. Vem av oss upplysta svenskar orkar ta till sig orden i Lukas 12:5 Jag skall tala om för er vem ni skall frukta. Frukta honom som kan döda och sedan har makt att kasta ner i helvetet. Ja, jag säger er: honom skall ni frukta.

Men har vi inte rätt att reagera när någon ens antyder helvetets existens?

Så här tänker jag. Felet är inte att vi reagerar, inte heller att vi ryser över att tänka på helvetet. Men det är inte vi som skall ifrågasätta Guds makt, inte vi som skall avskaffa helvetet. Den ende med den rätten är Gud själv. Därför befaller jag inte Gud, jag ber till honom. Det är nämligen inte jag som har makten utan Gud.

Hur svarar då Gud? För mig är Kristus svaret. Jesu liv och gärning har blivit min tolkningsnyckel till Gud. Kristi sätt att möta människor är för mig en fingervisning om Guds domar. Längre än så kommer jag inte och vill inte komma. Det vore att fingra på Guds suveränitet.