Bibelstudium i Vivalla den 25 november 2015

(Se även nytt inlägg ”Mina glasögon” 90 Förutbestämd att aldrig nöja mig)

Bibelstudium i Vivalla den 25 november 2015

24Han (Gud) bröt i förtid min kraft, han förkortade mina dagar. 25Jag säger: Min Gud, ryck inte bort mig i livets mitt, du vars år varar från släkte till släkte. 26En gång lade du jordens grund, och himlen är ett verk av din hand. 27De skall förgås, men du består, de är plagg som slits ut, du byter ut dem som kläder och de är borta. 28Men du är densamme, dina år har inget slut. 29Dina tjänares barn skall bo här och deras barn leva trygga hos dig. (Psaltaren 102 v 24-29)

Bara så du vet det; texten ovan står i bibeln. Den förmedlar inte sånt som idag predikas. Inte det som tagit omvägen om Kristus och blivit till evangelium. Däremot tro som var levande i gammaltestamentlig tid. Här finns ingen djävul som förleder människor och bryter ner dem. Här är det Gud som bryter ner och förkortar våra dagar. Psalmisten ser inte framför sig en jord som skall förgås och en evig himmel. Både himmel och jord skall en gång förgås. De skall bytas ut som vore den en klädnad, klagar psalmisten. Allt lägger psalmisten under förgängelsen, himmel, jord och människor. Allt är förgängligt utom Gud som är av evighet.

Tillåt mig att ta dessa ord till mig. Låt mig tro som det står; att Gud har makten, att det ytterst är Gud som förkortar våra dagar eller förlänger dem, att Gud har allt i sin hand. Vi kan vanvårda våra kroppar eller vårda dem. Det ger oss ett antal år åt ena eller andra hållet. Men livsgnistan är inte vår. Den är Guds.

Tillåt mig också tro att jorden är så jordisk som den synes och himlen också för den delen. Allt är materia, skapat av Gud och underlagt hans skaparvilja. Våra ingrepp i naturen gör visserligen skillnad, vi kan föröda genom CO 2 utsläpp, bomba sönder den med atombomber, föröda den med gifter. Men det stora greppet över himmel och jord har vi trots allt inte. Det har däremot Gud.

Och förnekaren håller med, bara så att Gud för honom/henne blivit evolutionen, den obönhörligt verkande evolutionen som dödar och gör levande, svaga låter evolutionen dö, starka låter den leva.

Men ett skiljer mig från förnekaren. Det är bönen och hoppet. Ingen kan ta ifrån mig att med psalmisten vända mig till Gud och säga: Min Gud ryck inte bort mig i livets mitt. Och ingen kan hindra mig från att hoppas att Guds tjänares barn skall bo här och deras barn leva i trygghet hos dig.

För mig lägger den gammaltestamentliga fromheten grunden, fotad som den är i en absolut tro på Guds makt liksom i vetskapen om alltings förgänglighet. Jag behöver inte göra mig till för att dela den tron med de gammaltestamtliga fromma. Jag behöver heller inte per automatik ta avstånd från nutidens evolutionstroende människa. Det enda jag vänder mig emot är att de kallar sig ateister. För det är de inte.

Men grunden är inte allt. Därtill kommer bönen och hoppet men nu inte först och främst med psaltarpsalmens ord. Jag hoppas på Jesus. Han är för mig både bön och hopp.

 

För mig är alltså kristen tro bön och hopp och det på den gammaltestamentliga fromhetens grund.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s