(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 91 Genier)

Bibelstudium i Vivalla den 2 december 2015

Jesus svarade Pilatus: ”Mitt rike hör inte till denna världen. Om mitt rike hörde till denna världen hade mina följeslagare kämpat för att jag inte skulle bli utlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike av annat slag.” Pilatus frågade: ”Du är alltså kung?” Jesus svarade: ”Du själv säger att jag är kung. Jag har fötts och kommit hit till världen för denna enda sak: att vittna för sanningen. Den som hör till sanningen lyssnar till min röst.” (Evangelium enl Johannes kap 18:36 f)

Man blir inte klok på kristen tro. När man tror sig ha skaffat sig greppet om den, dyker det upp sånt som drar åt annat håll. Denna mångtydighet kan härledas till själva urkunden Bibeln. Nog är den boken redigerad, men inte så att den ena bibelboken stämmer som hand i handske med den andra. Johannesevangeliet, varifrån texten ovan är hämtad, har alldeles tydligt sin särart.

Först detta om att Jesu rike inte hör till den här världen. Denna tanke tydliggör evangelisten Johannes extra noggrant. Världen betyder för honom den gudsfrånvända världen, den värld som inte har något känsla för det eviga, den värld som tvärtom dras till det gudsfrånvända. Inte undra på att han låter Jesus distansera sig från världen i den meningen. Att han dessutom i detta avståndstagande från världen uppfattat något för Jesus kännetecknande gör hans ord än mer beaktansvärda.

Detta betyder inte för oss sentida kristna att vi av principiella skäl skall vända politiken ryggen. Däremot får aldrig inomvärldsliga bekymmer bli huvudsaken.

Alternativet till inomvärldsliga bekymmer är för Johannes att vittna för sanningen. Sanning är för Johannes inte att nio gånger nio är åttioett, inte ens först och främst att tala sanning och inte ljuga. Sanning för Johannes är känsla för det väsentliga, förmåga att satsa på det bärande, det för Gud och människor avgörande. Sanning är således inget som kan mätas i diagnostiska prov av sedvanligt slag, inget som först och främst anknyter till sanning i formell mening. Det är känsla för samhörighet till Gud och samhörighet människor emellan. Aldrig någonsin i de övriga evangelierna talas det om sanning som Johannes gör. Men deras sammanlagda vittnesbörd om Jesus vittnar om att Johannes fångat något för Jesus väsentligt. Jesu känsla för människor bottnade i en syn på sanning som väl stämmer överens med Johannes tal om sanningen.

Sen slutligen orden; den som hör till sanningen lyssnar till min röst lagda i Jesu mun. Här ytterligare något som inte äger sin motsvarighet i de övriga evangelierna. I dessa ord tangerar Jesus, uttolkad av Johannes, förutbestämmelsens svåra områden. Förutbestämmelsen i sig är förvisso något alldagligt. Att vi är förutbestämda till ett liv som inte kan vara hur länge som helst, att vi är benägna till visst men inte till annat osv, accepterar vi utan vidare. Svårare att tänka sig att det är förutbestämt om vi lyssnar på Jesu röst eller inte. Men att det ligger något i det lär vara svårt att förneka. Det vissa uppfattar är totalt främmande för andra. Så nog är det sant att det åtminstone till viss del ligger i generna om vi uppskattar Jesus eller inte. Men föreställningen om förutbestämmelse dragen till sin spets, är svår att stå ut med. Johannes tolkning av Jesus i detta stycke blir nog för de flesta av oss något som vi lyfter på hatten för och går förbi.

Evangeliernas huvudärende är efterföljelse. Att tro är att följa Jesus efter i ve och väl och att samtidigt få del av hans hjälp och stöd. Tro är vidare gudsförtröstan och människokärlek. Men här i Johannesevangeliet inte om detta utan om sanningen och sanningens väsen. Det ena är inte det andra likt. Men så är det med kristendomen, den är inget avgränsat helt. Därför blir man aldrig riktigt färdig med kristen tro. Det finns alltid mer att få för den som närmar sig tron med öppna ögon.