( Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 93 Måste vi tycka lika?)

Bibelstudium i Vivalla den 16 december 2015

Lita aldrig på mäktiga män, människor som ingen hjälp kan ge. De ger upp andan och blir jord igen, då går deras planer om intet. Lycklig den som har sitt stöd i Jakobs Gud och sätter sitt hopp till Herren, sin Gud. Han som har gjort himmel och jord och hav och allt vad som finns i dem, han sviker aldrig sina löften. Han ger de förtryckta deras rätt, han ger de svältande bröd. Herren befriar de fångna, Herren öppnar blinda ögon, Herren rätar krökta ryggar, Herren älskar de trogna, Herren ger främlingar skydd, stöder faderlösa och änkor men korsar de ondas planer. Herren härskar för evigt, din Gud, o Sion, från släkte till släkte. Halleluja! (Psaltaren 146:3- 

Omtagen skall inte föraktas. De ger stadga och fast kunskap. Hur skulle vår kunskap se ut om den inte nötts in i ständiga repetitioner. Att snillen kan utan att arbeta, d v s utan att befästa sin kunskap genom till synes oändliga prövningar och upprepningar, är en myt. Det är sånt jag behöver höra när jag som idag märker att även bibeln tar om, upprepar, bygger nytt på gammalt.

Profeten Malaki, aktuell just nu i kyrkoåret, manar till laglydnad på sedvanligt sätt och upprepar tankar om Herrens dag. Och andra Petrusbrevets författare repeterar tankar om att blott den Helige Ande är garanten för en profetias giltighet. Så enligt texterna den 3 i advent.

Och jag böjer mig och accepterar. Men inte utan villkor. Såväl laglydnad som profetior måste för mig stå i evangeliets sammanhang, måste ytterst peka på försoningen i Kristus, annars låter jag dem vara. Det är nämligen noga med att skilja på centrum och periferi för en Kristusanhängare. Gör jag inte det ändras min religiösa hållning i grunden och blir till dess motsats.

Även psaltartexten ovan säger det som sagts många gånger förut. Bara så att allt här är finslipat. Inte ett ord för mycket och dessutom i formfulländad form. Jag anar att vi har att göra med en sen psalm, som bygger på tankar ur den äldre psalmskatten. När jag tar till mig psalmens budskap behövs inga brasklappar från min sida. Inte ett ord i psalmen som inte Jesus skulle ställa sig bakom.

Först delger oss psalmisten sin tro på Gud. Det är ett faktum att det enda fasta stödet vi har, äger vi i Gud, förkunnar han. Allt mänskligt är förgängligt. Enbart Gud består. Vänder vi upp och ned på detta och förlitar oss på människor och låter Gud bli en skapelse av fantasi och människohand, blir allt fel, tillägger jag som uttolkare av psalmen. Det må vara att den mänskliga anden ligger bakom vårt västerländska välstånd, men det välståndet vilar på bräcklig grund. När människa står mot människa och stat mot stat kan på kort tid harmoni ändas i kaos. Det vet Orientens gudstroende och kallar oss med rätta gudlösa. Ni i väst behöver fördjupa er i tro som skapar bestående trygghet och harmoni, inte nöja er med trosföreställningar som leder till stora upptäckter och materiell framgång, menar de med rätta.

I den andra delen av psalmen är temat ett annat. Nu är det inte längre tron på Gud som himmelens och jordens skapare som är ämnet för psalmistens hyllning. Nu har tron förvandlats till förhoppning. Psalmisten tror/ hoppas att Gud skall ge de förtryckta, de svältande, de blinda, de krökta ryggarnas människor, främlingarna liksom Herrens trogna, deras upprättelse.

Den tron är idag en kristens livsprogram liksom den en gång var Kristi eget livsprogram. Hade Jesus misströstat om Guds rättfärdighet när det såg mörkt ut, när Gud tycktes ha prisgivit inte bara honom, utan allt vad rätt och rättfärdighet hette, hade det inte blivit någon kristendom. Och tänk om Du och jag slutade tro på en god Gud? Vad fick vi istället. I bästa fall tron ”på mäktiga män, människor som ingen hjälp kan ge.”