(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 96 Mässan som dörröppnare)

Bibelstudium i Vivalla den 6 januari 2016

Jag tänkte: Förgäves har jag ansträngt mig, fruktlöst och fåfängt förött min kraft. Ändå skall Herren ge mig min rätt, min lön finns hos min Gud. Nu har Herren talat, han som skapade mig till sin tjänare redan i moderlivet, för att jag skulle föra Jakob tillbaka och låta Israel samlas hos honom. Så skulle jag vinna ära inför Herren och min Gud vara min styrka. (Profeten Jesaja kap 49 4-5)

Jag i bibelordet ovan är Herrens tjänare. Judarna anser att denne Herrens tjänare är en personifiering av ett gudfruktigt Israel. Vi kristna däremot sätter likhetstecken mellan Herrens tjänare och Jesus. För oss handlar hela kapitel 49 i Jesaja bok om Jesus som hela världens frälsare. För judarna däremot om hur Gud på 500-talet före Kristus med Herrens tjänares hjälp befriade det egna folket från den babyloniska fångenskapen. Gemensamt för både judar och kristna att denna befrielse pekar framåt mot något ännu större, allas upprättelse. Det står ju,

Det är inte nog att du är min tjänare, som upprättar Jakobs stammar och för tillbaka Israels överlevande, jag skall göra dig till ett ljus för andra folk, för att min (Guds) räddning skall nå över hela jorden. (Jes 49:6)

För mig kompletterar de båda tolkningarna varandra. Dessutom och framför allt tror jag att profetior i såväl Gamla som Nya testamentet har den egenskapen att de lever vidare från en tid till en annan. De är odödliga, ständigt aktuella löften. Det är bland annat detta som gör bibeln till den Heliga Skrift. Det märkliga med dessa löften är att de via Herrens tjänare Jesus Kristus, spiller över på mig, liksom alla andra som vigt sitt liv åt just Kristus. Jag tror mig alltså vara bland dem som äger del i profetiornas löften.

Nu är profetiorna många i såväl Gamla som Nya testamentet. Det skall dessutom sägas att många av dem är för mig obegripliga, dessutom inte sällan anstötliga. Jag måste censurera i det stora utbudet för att kunna ta löftena till mig. Men hur? Svaret är enkelt; jag tar till mitt hjärta allt bibelord som handlar om försoning och upprättelse och säger för mig själv, detta gäller även mig. Även genom mig skall dessa löftesord förverkligas.

Skratta inte åt mig för detta ”trossprång”. På ett eller annat sätt gör de flesta på liknande sätt. De tar till sig ett urval av löftesord och lever efter dem. Livet lär inte vara möjligt att leva om man inte gör så. Frågan är vilka löftesord vi tar till oss och vilka vi vänder ryggen, inte om vi tar till oss eller inte.

För mig är dagens bibelord sannskyldig tröst. Är det någon som ansträngt sig fruktlöst och fåfängt förött sin kraft, så är det jag. Jag satsade så hårt på det jag trodde att jag i femtiofemårsåldern kapsejsade och inte förmådde fortsätta som tidigare. Nog jobbade jag vidare, men inte som förr. Fortfarande känner jag av min inre skada. Men det jag kämpade för varken vann eller vinner framgång. Kristen tro med centrum i försoning och upprättelse, församlingsgemenskap, inte för egen skull utan för det gemensammas bästa, etik med utgångspunkt i att livet är en gåva, inte en rättighet, allt sådant har trängts tillbaka för andra frågor. Och sen det viktigaste av allt, min ständiga upprepning; tro gör vi alla, frågan är inte om vi tror utan vad vi tror på. Allt tycks ha fallit vid vägkanten till ingen nytta (Matt 13:4 par)

När det känns så är det gott att höra att Herren skall ge mig min rätt, att min lön finns hos Gud.