Bibelstudium i Vivalla den 27 januari 2016

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 99 ”Det är så pinsamt”, sa socialförsäkringsministern)

Bibelstudium i Vivalla den 27 januari 2016

Vattnet slöt sig om min strupe, djupet fångade mig. Sjögräs snärjdes kring mitt huvud där nere vid bergens rötter. Jag sjönk till det land vars portar skulle reglas bakom mig för evigt.Men du gav mig liv,o Herre, min Gud, och förde mig upp ur graven.(Jona 2:6-7)

Det är lätt att ta död på Jona bok. Ni vet berättelsen om profeten Jona som försökte fly från Gud och hamnade i den stora fiskens buk. Men som kastades upp och så småningom hamnade i Nineve, där han på Guds uppdrag predikade stadens undergång. Men Nineves kung lyssnade och bättrade sig och stadens skonades. Varpå Jona drabbade samman med Gud, missnöjd över att Gud inte gjort som han lovat. Den korta boken slutar med en uppgörelse mellan Gud och Jona vid ett kurbitsträd utanför staden. Syftet med Jona bok är att ställa Jonas oförsonlighet mot Guds barmhärtighet.

Som sagt, det är lätt att ta död på Jona bok. Det är bara att säga att det här är en saga och sen inte bry sig. Men då missar man att den uppbyggliga berättelsen vittnar om Guds oberäkneliga men äkta kärlek.

Mer än annat missar man att i Jona bok är inmängd en psalm av annan karaktär än övrigt i boken. I denna vittnar en psalmist om sin dödsångest. Realismen är där hundraprocentig. De bilder som används är nödvändiga för att ångestens fruktansvärda sanning skall bli så tydlig som det någonsin går. Texten ovan är ett utdrag ur denna psalm.

Det svåra i ångest är att hoppet har slocknat. Allt är insnärjt i varandra, allt är mörker, allt är bottenlös förtvivlan och dödsångest.

Varför skall det behöva vara så? Hur kan Gud tillåta? Varför detta slumpmässiga lidande bland människor som till synes inget ont gjort?

Något rationellt svar ges inte. Allra minst ges något i Jona bok. Här finns i den berättande delen i framställningen inget svar på varför det skuggande kurbitsträdet behövde vissna just när Jona behövde dess skugga, eller varför solen behövde bränna Jonas huvud så att denne så när svimmade. Inget svar på allt som till synes av en slump drabbar den oskyldige och som inte kan härledas till någon annan än Gud. Bara påståendet att Gud bryr sig, att Gud mer än annat bryr sig om den stora staden Nineve som det tar tre dagar att vandra igenom och som har 120000 invånare som inte ens kan ”skilja på höger och vänster” (tre dagar i en stad på 120000, det borde ha räckt med tre timmar).

Nej inte bara detta, det finns något ytterligare i Jona bok som det inte duger att gå förbi. I psalmen som nödtorftigt är kopplad till den övriga framställningen, men som är något alldeles för sig, slutar inte allt i elände. Psalmen ändar i följande lovsång där följande ord utgör själva höjdpunkten; ”Men du gav mig liv, o Herre, och förde mig upp ur graven”.

Därmed har den äkta religiositetens själva adelsmärke satts på denna märkliga berättelse som är ett mellanting mellan saga och sannskildring, liksom på den i realiteten fristående ångestskildringen som är infogad i denna. Detta adelsmärke är hoppet, det förverkligade hoppet och det ännu oförverkligade, hoppet att Gud räddar, Gud frälsar.

För min del måst Jona bok kopplas för att jag skall våga ta detta hopp på allvar. Jona bok måste kopplas till bibeln samt ytterst till frälsningsgärningen i Kristus. Själv tar jag Jona bok på allvar först när jag ser dess samband med frälsningsgärningen i Kristus.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s