(Se även ”Med mina glasögon”, 100 Lavinen gick i Köln (3 febr 2016)

Bibelstudium i Vivalla den 4 februari 2016

Men vem kan uthärda dagen då han kommer? Vem kan bestå när han visar sig? Han är som smältarens eld, som tvättarnas lut, 3han sätter sig ner likt den som smälter och renar silver. Han skall rena leviterna och luttra dem som guld och silver, så att de kan bära fram offergåvor åt Herren på det rätta sättet. (Profeten Malaki kap 3: 2 f)

Avvärj eller ta vara på, så säger jag till mig själv när jag läser bibeln. Profeten Malaki, en kort bibelbok i Gamla testamentet på fyra kapitel är ett bra åskådningsexempel på det nödvändiga i detta. Avvärja är nämligen det första man tvingas göra vid läsning av den boken. Hårresande är nämligen profetens påståenden särskilt i inledningen. Jag älskade Jakob, låter profeten Gud säga, men jag hatade Esau. Följdriktigt hatade Gud också grannfolket Edom, vars stamfader var just Esau. För evigt skall Gud vredgas på detta folk, tillägger profeten.

Avvärjningen är i det här fallet enkel. Det är bara att gå till Jesus. Nog kunde Jesus gå hårt åt människor. Men hela folk fördömde han aldrig. Som Jesuslärjunge ignorerar jag därför utsagorna om Guds påstådda vrede mot Israels grannfolk Edom eller omtolkar dem. Detta när jag läser bibeln i uppbyggligt syfte. Studerar jag bibeln av annat skäl blir läget ett annat. Jag befästes i min kunskap om att Israel och Edom under gammaltestamentlig tid var dödsfiender.

Hur har då profeten Malaki med sitt inledande hatbudskap kunnat beredas plats i bibeln? Därför att bibeln till allt annat också är en historisk skrift som speglar sin tids värderingar. Dessutom att profeten Malakis sätt att se är typiskt för en gammaltestamentlig hållning. Slutligen, och det för mig avgörande, är att Jesus höll bibelboken Malaki för helig skrift samtidigt som han inte tvekade att omtolka den.

Så till texten ovan som inte handlar om hat utan om hur Gud renar sitt avfallna folk. Här duger det inte att avvärja utan att som Jesus ta vara på. Jesus tog enligt evangelierna vara på genom att låta Johannes döparen vara den domspredikant som fick vara Guds redskap när profetian om smältarens eld, och tvättarnas lut uppfylldes (Matteus 11:10 med par).

Men profetian är långt ifrån tömd i och med detta. Har ni tänkt på att prövningar och förluster kan ha en renande och upprättande funktion? Detta inte enbart i religiösa sammanhang. Tror inte ni som jag att det bästa som kunde hända med fackförbundet Kommunal var Aftonbladets avslöjanden. Först den offentliga skammen kunde få fackföreningspamparna att ändra färdriktning.

 Väckelsepredikanten Emil Gustafson (1862-1900) gick så långt att han påstod att lidanden och umbäranden var den enda vägen till Gud. Jag vet inte hur många gånger han i sina Samlade skrifter citerar just Malaki kap 3:2 f.

Själv är jag inte lika säker som Emil Gustafson. Men de som känner mig vet att jag alltid knäpper händerna när jag möter en framgångsrik människa. Innehållet i bönen är alltid densamma; bevara honom/henne från att bli fördärvad inifrån av sin framgång. När Niklas Strömstedt bekände att han bekämpade storhetsvansinnet inom sig, blev jag varm inombords. Äntligen en som sett faran.