(Se även ny sida 102 Mannens känslomässiga fostran har förbisetts genom sekler)

Bibelstudium i Vivalla den 17 februari 2016

När vi nu har en mäktig överstepräst som har stigit upp genom himlarna, Jesus, Guds son, låt oss då hålla fast vid vår bekännelse. Vi har inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som har prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd. Låt oss därför frimodigt träda fram till nådens tron för att få förbarmande och nåd i den stund då vi behöver hjälp. (Hebreerbrevet kap 4 v 14-16)

Först en konstig fråga för att du skall komma in i mina tankegångar. Förmodligen har du någon du tycker speciellt mycket om. Är det henne du tycker om, eller är det den bild av henne som finns i ditt inre, du gillar? Självklart både henne och bilden i ditt inre. De båda hör ihop. Bilden behövs för att förtydliga verkligheten.

Så är det med det mesta. Verkligheten behöver bilden. Vi är ju inga maskiner som enbart registrerar yttre fakta.

Verkligheten är som den är. Själv är jag en och åttio lång och sen min ungdom väger jag åttio kilo. Det är kalla fakta. Bilden av mig kan däremot diskuteras. En del tycker jag är långrandig som predikant, andra spetsar öronen och tar in varje ord jag säger. En del ansåg att jag var en bra ledare i Mikaels församling, andra tyckte jag var släpphänt. För att du skall kunna ta ställning i frågan behöver du ha tillgång till både verklighet och bild.

Som det är med mig är det också med Jesus. Också för honom gäller att verkligheten behöver bilden för att vi skall förstå honom.

Hebreerbrevets författare hade sin bild klar. Bakom människan Jesus ”som varit som vi” och som hade ett känsloliv som vi och som prövats som vi, såg han för sitt inre öga översteprästen som offrat sig för oss och sedan stigit upp till himlen och talar väl för oss inför Fadern.

Hebreerbrevets författare såg alltså både ock. Han såg den jordiske Jesus men också den gudomlige Kristus i den himmelske översteprästens gestalt. Framför allt såg han att Jesus Kristus var och är människans frälsare. Verkligheten och bilden hade för honom smält samman i Översteprästen som stigit upp genom himlarna.

Du behöver inte köpa Hebreerbrevets författares bild av sin frälsare för att kalla dig kristen. Förmodligen kan du inte heller göra det. Vi i vår kulturkrets är alltför främmande för såväl offerterminologi som offertänkande för att kunna göra det. Men i någon mening behöver du ändå vara med på dennes spår för att kunna kalla dig kristen.

Det spåret börjar redan här och nu i synen på dig själv och din omgivning. Du behöver se att du själv och människorna omkring dig är mer är kött och blod och medvetande. Du och de andra har dessutom ett omätbart värde. Detta värde har du mätt upp utifrån din bild av verkligheten.

Kristen tro är en fortsättning på denna, låt oss kalla den värdelinje och det med en alldeles speciell förlängning. Den förlängningen stavas Jesus Kristus. Med honom följer inte enbart att vi förs in i bibelns och den bibliska historiens sammanhang. Mer än annat profileras vår livssyn.

Vi tar ”här- och nu-livet” på allvar. Humaniteten tränger för den Kristustroende in i hennes innersta porer. Med det följer förkrosselse. Vi märker vår egen bortvändhet från våra medmänniskor. Vi kvider av skuld och blickar uppåt. Där uppe ser vi i en inre bild översteprästen som talar väl för oss. Så väl att vi frimodigt vågar vandra vidare.