(Se även ”Med mina glasögon” 108 Verkligheten förutsätter bilden och bilden förutsätter verkligheten)

Bibelstudium i Vivalla den 30 mars 2016

Detta förgängliga måste kläs i oförgänglighet och detta dödliga kläs i odödlighet. Men när det förgängliga kläs i oförgänglighet och det dödliga i odödlighet, då blir det så som skriftordet säger: Döden är uppslukad och segern är vunnen. (1 Korinthierbrevet kap 15 v 53 f)

Jag vet inte hur många gånger jag varit med om att på Påskdagen tillsammans med församlingen jublande ropa Kristus är uppstånden, ja han är sannerligen uppstånden. Påskdagen i Mikael har med åren börjat samla mer och mer folk. Så jag har inte behövt känna mig utpekad när jag med stark röst stämt in i uppståndelseropet.

Men det finns de i församlingen som känner det främmande att ropa. Dessa har mer kommit för att iaktta än delta, mer för att pröva än för att bekänna.

För mig känns det viktigt att sluta mig till dessa ”prövare”. Vad är det då som skall prövas? På påskdagen främst om det är sant att Jesus, som samtliga evangelister påstår, uppstod kroppsligen, ja inte bara påstår. Evangelisterna försöker på allt sätt genom sina vittnesbörd göra uppståndelsen trovärdig.

Men sanningen är den att den påstådda uppståndelsen skedde för två tusen år sedan och därför inte låter sig bevisas. Jesu kroppsliga uppståndelse tillhör trons område, tron på att Gud förmår bryta naturlagar, göra under, skapa nytt. Tron på Jesu kroppsliga uppståndelse är förbunden med något metafysiskt. Inte bara den upplevda och erfarna verkligheten är sann utan också en tänkt verklighet.

Själv har jag överlåtit mig till denna tro, detta trots att jag i långa stycken har en historisk bibelsyn med, tycker åtminstone mina kamrater, respekt för uppenbar sanning.

Men det skall ärligen erkännas att min uppståndelsetro skulle vackla om jag inte hade paulusorden detta förgängliga måste kläs i oförgänglighet för ögonen. Detta med oförgänglighet är för mig den allt avgörande sanningen. Oförgänglighet i sin tur är något som jag förbinder med Gud. Endast Gud är oförgänglig. På honom hänger människans och även Jesu ve och väl. Jesus uppstod inte i egen kraft. Gud lät honom uppstå och dela den gudomliga oförgängligheten.

Nog ser många med mig spår av denna gudomliga oförgänglighet. Mer än annat ser de spåren i kärlekens möten, i det fulländat sköna, i den totala tilliten. Vad vore kärlek utan känsla för det oförgängliga? Och vad vore konst? Jag är alltså inte ensam om mint tro. Med mig finns författare, konstnärer, människovårdare liksom, inkännande människor av alla de slag.

Det betyder inte att alla dessa människor fullt ut tror, eller fullt ut har upplevt det oförgängliga. Kännetecknet är istället att de anat. Och aningen i sin tur har hjälpt dem och även mig till det viktigaste av allt, vördnad för livet.

Jag tackar Gud att jag får finnas bland dem som har vördnad för livet. Jag tar inte denna vördnad för självklar utan som en gåva från Gud. Den största av dessa gåvor är för mig, Jesus Kristus. Där har ni anledningen till att även jag på påskdagens förmiddag trosvisst ropar ut min tro på det obevisbara, att Kristus är uppstånden.