(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 109 Mänskliga rättigheter ingenting vi äger, dem kämpar vi för)

Bibelstudium i Vivalla den 6 april 2016

 Herrens ord kom till mig: 6Skulle jag inte kunna göra med er, Israels folk, så som denne krukmakare gör, säger Herren. Som leran i krukmakarens händer, så är ni i mina händer, Israels folk. 7Ena gången hotar jag att rycka upp, vräka omkull och förstöra ett folk och ett rike. 8Men om det folk jag hotat vänder om från sin ondska, ångrar jag mig och gör inte det onda jag tänkt tillfoga dem. 9En annan gång lovar jag att bygga upp och plantera ett folk och ett rike. 10Men om de gör det som är ont i mina ögon och inte lyder mig, ångrar jag mig och gör inte det goda jag lovat dem. (Profeten Jeremia kap 18 versarna 6-10)

Den franska Deklarationen om människans och medborgarens rättigheter från 1789 kombinerad med den amerikanska självständighetsförklaringen från 1776 har blivit vår tids bibel. Dessa texter accepteras som vore de bevisbara sanningar av en samfälld samtid och citeras med gillande i snart sagt alla sammanhang.

Det är som t o m vi kristna tog för givet att de mänskliga rättigheterna är grundade på vetenskap och beprövad erfarenhet och inte som mycket annat i vår värld, är trossatser som vi valt att ställa oss bakom. Men självklart är de trossatser.

Men hur är det, håller dessa trossatser om de mänskliga rättigheterna? Står vi egentligen på egna ben? Kan vi hävda både att vi äger rätt att leva och att vi har rätt att utforma våra liv utifrån eget tycke?

Naturligtvis inte. Livet äger vi inte, det har vi fått. Och inte heller förfogar vi över våra liv. Vårt öde hänger ytterst på krafter utanför oss själva.

Dessa krafter kallar Jeremia Gud och jag gör detsamma. I och med denna bekännelse till Gud faller alla rättigheter samman. Gud, eller om det känns bättre att kalla Gud ”naturkrafterna”, har ytterst bestämmanderätten inte jag själv. I slutändan vilar mitt liv på Guds (naturkrafternas) välvilja.

Rättigheter finns nog, men dessa är alltid delegerade. De är något jag fått, inte något jag äger. Erkänns bara detta med de delegerade rättigheterna är jag den förste att instämma i lovsången till dessa. Men utan detta erkännande veckas min panna i djupa veck.

Jag håller alltså mer på Jeremia än på nutidens profeter. Jag erkänner att jag är utslängd i en tillvaro som varken jag eller någon annan skapad varelse i slutändan råder över. Jag är som leran i krukmakarens händer för att citera Jeremia.

Däremot tror jag på delegerade rättigheter. Och mer än så. Dessutom satsar jag min heder på att det finns ett alldeles bestämt samband mellan mitt sätt att vara och mitt och min samtids livsöde. Och att detta samband ytterst regleras av Gud. Gud både vill det goda och lönar det goda. Denna min åsikt förutsätter mer än tro, den förutsätter ett veritabelt trossprång. Också i detta avseende befinner jag mig i samklang med profeten Jeremia som i dagens text profeterar om detta samband.

Jag tror alltså att Gud vänder människans öde till godo när hon vänder om från sina ondska. Så bestämd är jag i denna min tro att jag med församlingen minst en gång i veckan offentligt bekänner min synd och ber om förlåtelse. I barnslig tillit tror jag med Jeremia att Gud genom min uppriktiga bönöä kan vända straff till förbarmande.